Alla partiledarna får godkänt, men de har en del att öva på. Det menar Uppsalaprofessorn Erik Åsard.
Alla svenska partiledarna är habila talare – men ingen av dem kan tävla i vältalighet med föregångare som Olof Palme, Göran Persson, Carl Bildt eller Alf Svensson. Det säger Erik Åsard, professor emeritus i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet, som i våras kom ut med boken Politik och retorik.
Erik Åsard om:
... Stefan Löfven: Han har blivit säkrare när det gäller de formella talen, och hans talade engelska är utmärkt. Han har svårare i debatter och på presskonferenser, där han ofta monotont upprepar intränade talepunkter.
... Ulf Kristersson: Han är en erfaren talare som har lätt för att uttrycka sig. En svaghet är att han ibland blir alltför ordrik och i ivern att få med allt staplar bisatser till förfång för budskapet.
... Jimmie Åkesson: Han har med åren utvecklats till en driven talare och använder ofta ett vardagligt språk. Ibland skär det sig när det vardagliga blandas med citat ur gamla fosterländska dikter.
... Gustav Fridolin och Isabella Lövin: Ingen av dem utmärker sig särskilt i talarstolen. Båda lider av att ha lågt förtroende. Att Mp fått högre opinionssiffror på sistone beror inte på bländande talekonst utan på att partiets paradfråga kommit mer i fokus.
... Annie Lööf: Ger ett allt säkrare intryck som talare. Hon brukar få beröm för sin tydlighet, men synar man talen noga ger hon inte sällan vaga besked i viktiga frågor.
... Jonas Sjöstedt: En duktig men förutsägbar talare. Är ofta effektiv i debatter, kan genom sin behärskade stil ställa meningsmotståndare till svars utan att framstå som grälsjuk.
... Jan Björklund: En mästare på oneliners. Han är duktig på det mesta, men kanske börjar en utnötningseffekt göra sig gällande.
... Ebba Busch Thor: Också duktig, energisk i debatter. Enda problemet, som lär gå över med tiden, är vad man skulle kunna kalla en bristande retorisk auktoritet i talarstolen.