– Charles de Mills och William Lobb är som två herrar i sammetskavajer med rosetter och kravatter. Och så träffar de Madame Knorr, en fru i hatt och gåvänliga skor, säger rosexperten, Gunilla Uhlin-Friberg.
Hon är bildmänniska och gärna talar i bildspråk. För henne är rosorna inte luslockande växter utan just personligheter. Hon finner hela skådespel i buskarna med de många taggarna. Men alla rosor är inte lika magiska, nej, de ska vara gammaldags. Hon gillar inte moderna rosor i skarpa färger som rött, gult eller orange, inte heller deras skinande blad. Så ser inte gammaldags rosor ut; de har aldrig blanka bladverk.
– De gamla rosorna doftar gudomligt, de har färgnyanser som akvareller och suggestiva utseenden. De rosorna ger mig lycka, säger Gunilla Uhlin-Friberg.
Hur blir du lycklig av dem?
– Hela mitt liv har jag ägnat åt färg och form och rosorna har allt det där. De är sinnebilden för mitt liv. Fast jag gillar inte taggar, säger Gunilla, och tillägger snabbt att det finns ju taggfria rosor som den klängande Zéphirine Drouhin.
Hon fortsätter på spåret taggar och berättar att det var just detektiv Poirots kunskap om taggfria rosorna som gjorde att han lyckades lösa brottet i Agatha Christies ”Samvetskval”.
Så är det att prata med Gunilla Uhlin-Friberg. Associationerna rör sig fritt. Hon är självlärd, van att föreläsa och tar emot grupper i sin trädgård. Rosintresserade har kommit hit från nästan alla länder i Norden. Numera tar hon hem grupper alltmer sällan. Det kräver ju att trädgården är i tiptop-form. Fast nästa grupp kommer nu på onsdag, tillägger hon.
Att gå runt med Gunilla är som att vara med i ett av tv-programmen om folk som öppnar sina trädgårdar för allmänheten. Hennes trädgård liknar en gigantisk lägenhet med massor av små gästrum. I ett av rummen regerar de vita blommorna: Maxima, som är en pion och den vita rosen Madame Plantier. Men det monokroma är undantaget som bekräftar regeln. Hon jobbar gärna med kontraster. Intill en iris med blålila underdel står en limefärgad alm och vid den en rödbladig fläder. Samplantering är hennes bästa gren.
I varje rum står en sittgrupp – ingen den andra lik. Små dammar är det många av, fast torrlagda just i år på grund av värmen och regnbristen. Hon rycker upp ett ogräs i förbifarten när vi passerar och lägger det sen i rabatten.
– Det går tillbaka till naturen och skyddar mot uttorkning, och ger maskar och mikrolivet något att arbeta med. Maskarna är de verkliga trädgårdsarbetarna, säger hon.
Vi går vidare, förbi den utslagna cerisrosa rosen, Coupe d’Hebe.
– Den här rosen är som mormors hatt, från den viktorianska eran, med siden, sammet och spetsar, säger hon och håller upp händerna i en kupad form ovanför huvudet.
Gunilla har alltid varit intresserad av trädgård och odling, eller i alla fall sedan hon var i 8-årsåldern. Då inledde hon sin karriär genom att odla rädisor i granskogen. Hon växte upp i hyreshus i Stockholm och tillbringade mycket tid hos mormor och morfar som bodde i hus och hade sommarstuga. De odlade.
I slutet av 1970-talet fick hon tag i en egen odlingslott i Bromma – dock en utmaning. Den visade sig ligga på det som en gång varit gammal sjöbotten och växlade mellan att vara kanonblöt till uttorkad.
1988 flyttade hon och maken till Rekasta, ett par kilometer norr om Enköping. Det är här som hon fann grannen med de vackra rosorna.
– Det var Törnrosarosor med ljuvlig doft i fantastiska nyanser. Jag älskade verkligen dem och beställde likadana från en odlare i Skåne, precis som min granne brukade göra, säger Gunilla.
Då öppnade sig en ny värld för Gunilla Uhlin-Friberg. Det blev gammaldags rosor för hela slanten. Hon gick först med i Svenska rosensällskapet och blev sedan aktiv i POM-uppropet som är ett EU-projekt för att finna, artbestämma och ta vara på gamla rosor.
Rosgalning brukar hon presentera sig som, hon är även konstvävare, har jobbat på restaurang och haft garnbutik. En typisk allsysslare med andra ord. Och så håller hon rosföreläsningar.
Vad brukar folk fråga om?
– Oftast handlar frågorna om skötsel och tips på bra sorter, säger hon.
Själv har jag förberett mig genom att ta med en rosfråga från en kompis med trädgård:
Ska man klippa rotskott?
– Det beror på, svarar hon, och jag inser ganska fort att just den frågan borde jag inte ha ställt.
Gunilla Uhlin-Friberg ber att få låna mitt block och tar fram en blyertspenna och sätter igång att rita en ros i genomskärning under och över mark.
– Det finns två sorters rotskott: dels vildskott och de ska bort, dels basalskott som ska vara kvar, säger hon, pekar pedagogiskt i blocket.
Men för att vara extra tydlig tar hon med mig ut i rotskottens verklighet. Nere vid marken syns det tydligt att vildskotten gärna växer en bit ifrån rosplantan och har annorlunda blad och taggar än sin moderplanta, medan basalskottet växer nära och ser likadant ut.
Nu tar jag min egen fråga, trots att jag bor i lägenhet:
Vilken sorts rosor trivs i kruka på en balkong?
– Madame Boll, som är rosa och bullig. Det är en ros som är lätt att jobba med. Eller så kan du leta efter Austins rosor som också lämpar sig bra för kruka. De behöver en djup kruka, men inte så vid, säger hon, och uppmanar mig att inte gödsla efter juli månads slut.
– Då ska växten veta att nu är det dags att vila och inte tid att fortsätta. Precis som Askungen vet att hon måste rusa hem från balen när klockan slår tolv, säger Gunilla.
Gång på gång hörs hennes tupp gala. Kuckelikuet blandas med ridinstruktioner från grannen, Sylve Söderstrand, före detta förbundskapten i hopplandslaget. Gunilla Uhlin-Friberg har själv två ridhästar i sin hage, hon har massa av hönor, tre katter och collien Zappa som lagt sig ner i skuggan.
Ännu har vi inte hunnit igenom hela trädgården. För att komma till hennes så kallade surjordsavdelning måste vi krypa in under en jättestor gran från 1800-talet. Det är som att gå in sagans värld kantad av rhododendron och magnolior.
Men du Gunilla, om sanningen ska fram, visst är väl rosor lusmagneter?
– Nej, nej, ser man löss är det bara att dra bort dem med fingrarna. Det är enda gången man som odlare får gröna fingrar, säger hon, och tittar på sina händer och konstaterar att de är bruna som vanligt.