– Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag inte gjorde vad jag kunde för andra människor. Det är ett medmänskligt ansvar. Nu har jag uppenbarligen fått förmågan att göra folk glada och då är det otroligt fint att ge skratt till dem som lever i misär, säger Lisa Rahbek.
Hon har just kommit hem efter att ha jobbat ideellt under två veckor i Nigeria för organisationen Clowner utan gränser. För henne känns det som om hon varit borta i månader. Hon har upplevt så mycket. I det minsta flyktinglägret som de besökte samsades 22 000 personer – lika många som det bor i Enköping ungefär.
– Barnen i lägren hade en hade en uppdämd längtan. Vi öppnade bara dörren och det gjorde att de skrattade. Barnen hade så nära till känslor, och de klappade och dansade. Skratt frigör endorfiner, som är må-bra-hormoner och de kunde slappna av en stund och tänka nya tankar, kanske drömma om framtiden eller få lite hopp.
Vi träffas i närheten av Lisas barns skola. De har inte setts på fjorton dagar. Det blir en lång, lång kram när en av dem kommer förbi. Lisa ser jätteglad ut, snart ska de fara hem tillsammans.
– Jo, jag vill gärna åka ut flera gånger med Clowner utan gränser, när det passar in i mitt liv. Men mina barn vill inte att jag ska vara borta så mycket, säger hon.
Den här gången var det både Clowner utan gränser och organisationen Plan som stod bakom. Lisa litar på deras säkerhetsarrangemang som var rigorösa, och hon tvekade aldrig eller var rädd inför resan till Nigeria.
– Jag skulle nog inte tillåta mig att bli rädd på ett uppdrag, såklart var jag rädd för Boko Haram och en massa andra saker. Men jag upplevde ingen fara under vistelsen, säger Lisa.
Nigeria är ett land som sedan tio år hålls i skräck av terrorgruppen Boko Haram. Gruppen vill störta landets regering och skapa en islamisk stat. Boko Haram har kidnappat hundratals skolflickor och unga mödrar i syfte att sälja dem som slavar. Fokus har varit att bekämpa icke-islamsk utbildning, vilket förknippas med västerlänningar. I dagsläget är miljontals människor på flykt undan Boko Haram.
– Vi gjorde ingen clownsminkning med tanke på att det kunde upplevas som skrämmande. Olika komiska karaktärer finns ju i hela världen och vi tänkte att publiken, som mestadels skulle bestå av barn, inte var vana vid västerländska clowner. För barnen var det säkert en upplevelse nog, bara att se vita människor i konstiga kläder som gjorde konstiga saker. Vi valde att inte ha med trolleriknep, som också uppfattas som skrämmande, liksom plötsliga, höga ljud, säger Lisa.
Hon förklarar att clownens redskap är kroppsspråket och de egna känslorna. För att göra en underhållande föreställning valde de istället parakrobatik, rockringar, dans och en koreografi med hinkar som kunde användas till allt från att trumma på eller stå på huvudet i.
– Det är läskigt att vara clown; man måste våga vara sårbar. Medan andra cirkusartister har sitt trick som publiken förväntas reagera på, har en clown inget tekniskt trick att gömma sig bakom. Allt bygger på att clownen lyckas skapa en tyst överenskommelse med sin publik om att det som clownen gör stämmer. I den här föreställningen gjorde jag saker på hinkar och det skulle upplevas som jättesvårt. Då måste publiken vara med på noterna och tycka att hinkarna var svåra att gå på, säger hon.
Innan avresan till Nigeria övade Lisa med de övriga clownerna. De planerade också för workshops för lärarna på skolorna.
– Tanken är inte att barnen enbart ska få en snabb boost av skratt utan vi vill också lämna något som blir mer bestående. När vi kom tillbaka till ett av lägren tränade barnen akrobatik och lekte cirkus. Ofta leker barnen i lägren krig, det fick jag veta av en anställd. Så ser deras verklighet ut, säger hon.
År 2015, när det kom extremt många flyktingar till Europa, reste hon med Clowner utan gränser till Grekland, bland annat till öarna dit många båtar anlände. Där träffade hon många flyktingar som förlorat familjemedlemmar. När hon kom tillbaka efter den resan jobbade hon med ensamkommande ungdomar i Uppsala. De har hon fortfarande kontakt med och ser som sin familj.
Under resan i Nigeria träffade hon en 17-årig flicka som förlorat hela sin familj när Boko Haram kom till hennes by. De sköt alla som inte kunde springa för sina liv. Flickan bad Lisa hjälpa henne för att hon ville utbilda sig till läkare.
– Kanske var jag naiv och ingav henne falska förhoppningar bara av att prata med henne. Hon bodde i flyktinglägret, hade ingen adress, ingen telefon och kunde inte engelska. Det finns ingen som helst möjlighet för mig att hjälpa henne på längre sikt. Jag känner mig som en svikare, säger hon.
Lisa Rahbek har haft många jobb och stannar inte på arbetsplatser där hon inte trivs. I Uppsala jobbar hon som socialsekreterare, beviljar ekonomiskt bistånd och stöttar människor att bli självförsörjande. Där trivs hon.
Det var när hon började gymnasiet som clownkarriären tog fart. Hon insåg att det skulle bli svårt att sitta still i skolbänken i tre år till och hoppade av humanistiskt program som hon hade börjat på, och valde istället cirkusgymnasiet med inriktning samhällsvetenskap i Gävle. Efter det har hon läst in en master i kulturantropologi, dessutom religion- och genuskunskap och så talar hon flera språk som spanska och rumänska.
– Jag älskar verkligen att leka och tycker fortfarande att det är extremt kul, säger hon och pekar på det runda utebordet som vi sitter vid.
– Det här är ett bord. Men det kan lika gärna vara ett rymdskepp, säger Lisa, ler och ser ut att njuta av den tanken.
Och samtidigt klappar hon den katt, som jag gång på gång försöker knuffa undan när den hoppar upp och lägger sig tillrätta på mitt anteckningsblock.
Hur har det varit att komma hem efter resan?
– Lite slätstruket kanske. I Nigeria lever man nära döden och det gör tillvaron mera levande. Här hemma finns så mycket folk som tycker synd om sig själva när bussen kommer lite för sent på grund av att en väg byggs om. Men här finns både buss och väg; vi borde kunna uppskatta allt bra som vi har. Skärp er för fasen! Vi i Sverige är nästan äckligt privilegierade, säger hon och tillägger:
– Men det gäller att ta andras perspektiv för att se det.
Under hösten kommer Lisa att vara tjänstledig för ett eget projekt. Hon ska skriva en bok om drogmissbrukare, hemlösa och andra socialt utsatta personer.