Körledaren som tänkte bli ornitolog

Nu drar det ihop sig – december är månaden som är full av julkonserter. Men kördirigent Helena Parrow hetsar inte upp sig. Hon har varit med i många år men fick ändå vänta ofattbart länge innan hon blev heltidsanställd.

Körledaren Helena Parrow får sin energi från musiken.

Körledaren Helena Parrow får sin energi från musiken.

Foto: Fredrik Swartling

Porträttet2018-12-01 21:00

Vi väljer bland kaffekopparna i skåpet på Uppsala Kulturskola. Vilken ska vi ta av alla olika muggar? Här jobbar Helena Parrow som sång- och körpedagog. Hon leder skolans körer och flera andra Uppsalakörer. Helena väljer en kopp med Snusmumriken på. Hon valde mellan den och Lilla My-koppen. Det ska visa sig senare under intervjun att hon har drag av bägge de två Tove Janssonska muminfigurerna.

Kulturskolans körer är Grönsångarna, Lärkorna, Svalorna, Notabelles och De Visa. Utöver dem leder hon damkören Sorella och pensionärskören Evergreen. Hon leder körmedlemmar allt från 8 till 80 år.

Helena Parrow växte upp i en musikalisk familj där det var strid om pianot.

– Vi var ju inte som familjen Trapp i filmen "Sound of Music" precis. Familjen som alltid spelade på olika instrument och sjöng tillsammans. Men vi syskon sjöng mycket ihop och vi var med i barnkörer. Det var nog viktigt för mitt yrkesval. Jag var fyra år när mina äldre syskon sjöng i kör. De lärde mig stämmorna och jag minns att det var svårt och hur jag höll för öronen för att inte bli störd av de andra stämmorna. Och så sjöng vi mycket när vi åkte på bilsemester till släkten i Kalmar. Då sjöng vi för att bota åksjukan, både i bilen och i segelbåten, och det fungerade, säger Helena Parrow.

Det var en av hennes tidigaste upptäckter av att sång kan få människor i balans. Sedan dess har även forskningen visat att körsångare rapporterar ökade positiva känslor och att oxytocinhalten i deras saliv stiger. Oxytocinet, brukar även kallas må-bra-hormon, anses skapa en känsla av gemenskap samt dämpa oro och ångest.

– Stresshormonerna minskar och endorfinerna ökar när man sjunger. Dessutom får man lugnare andning när man håller ut fraser och det påverkar oss att bli lugnare, säger Helena Parrow.

Hon växte upp i Uppsala och gick lågstadiet på Nannaskolan. I skolkören sjöng hon trestämmigt och på fritiden dansade hon allt från klassiskt, till jazz, stepp och historisk dans. Hon spelade även teater och framförde egna pjäser med kompisar på roliga timmen.

I årskurs fyra uppmuntrade dansläraren henne att söka in på Operans balettskola. Men den unga Helena sa att hon hellre ville bli ornitolog.

På gymnasiet gick hon på Katedralskolan och blev superengagerad i den första Kattemusikalen som var "Tolvskillingoperan". Samtidigt sjöng hon i kören "Uppsala högar" som fick sitt namn på ett musikläger bara för att medlemmarna kom ifrån Uppsala. Det var tidigt 1980-tal och de sjöng a capella.

Hon var också med i Uppsala Musikdramatiska studio vilket kunde innebära att agera i en barockopera men också att sy sina egna dräkter och tillverka kulisser. Körens roll var att vara medskapande i föreställningen. Där lärde hon sig att jobba sceniskt med kör, att måla bilder med kören, något som hon hållit fast vid.

Hon insåg även vikten av att alltid kunna text och noter utantill.

– Det är det enda sättet att kunna tolka musiken och göra den till sin egen för att nå ut till publiken, säger Helena Parrow.

När hon var 23 år blev hon ledare för sin första kör: Värmlands nationskör. Hon flyttade med sin man till San Diego i Kalifornien för att utbilda sig inom musik, dans och drama.

– Det blev avgörande för mig. Där lärde jag mig ett friare förhållningssätt till musiken. Det rådde en musikalisk nybyggaranda som tillät ett friskt experimenterande men utan att ge avkall på den musikaliska kvaliteten, säger Helena Parrow.

Där lärde hon sig också att kliva fram och ta plats. Att inte huka för det som verkar svårt. Att vara mjäkig fungerade inte i USA.

– Frågade läraren om någon ville sjunga solot där en av tonerna var höga f, var det bara att klämma i med ett: "Jag tar det gärna", även om det kändes läskigt. Med tiden blev det väldigt avdramatiserande. Där vande jag mig också vid att få kritik utan att ta det alltför personligt, säger Helena Parrow som stannade där i två år.

På somrarna i Sverige jobbade hon som naturguide på Stora Karlsö utanför Gotland. Där guidade hon turisterna mellan blommor, fåglar och genom geologin. Det blev tio somrar totalt.

– Jag har alltid varit otroligt intresserad av naturen och älskar att vara ute i skog och mark. Det är mitt sätt att stänga av alla kraven och koppla av hjärnan. Min kontemplation, säger hon.

Det är här som kaffemuggarna kommer in. Om Lilla My är den busiga och kompromisslösa teaterapan inom Helena så bor det även en Snusmumrik inom henne. Hon valde att utbilda sig till biolog, i hopp om att få en drägligare arbetsmarknad inom ett område som också intresserade henne. Körledare kunde hon ju vara på fritiden. Hon var mammaledig när hon fick sina två barn.

Sen kom ett samtal från Uppsala kulturskola och hon fick frågan om hon ville leda en tonårskör. Hon lät sig övertalas.

– Det resulterade i att jag insåg att det var musik som jag skulle satsa på. Musiken är nästan livsnödvändig för mig. Det är ifrån den som jag får min energi. Musik ett sätt att kommunicera, dels inåt – man får kontakt med sina egna känslor, men också utåt och tillsammans med andra, säger Helena Parrow, som kompletterade sin tidigare musikutbildning med musiklärarexamen.

Sjunger du något själv också?

– Jag sjunger hela dagarna tillsammans med mina elever. Förutom julrepertoaren sjunger vi allt från klassiskt till Avicii, Lana del Ray och ur tv-serien Trassel.

Lyssnar du på musik?

– Nej, hemma vill jag bara lyssna på tystnaden eller på fågelsång. Jag hör ju musik hela dagarna.

När blir man galen på en kör?

– En körs akilleshäl är att vi är så beroende av varandra. Då gäller det att alla förstår att det är en lagsport, och att alla är viktiga. Det slår väldigt hårt om folk är borta, därför gäller det att alla i kören har samma ambitionsnivå. En körledares skräck är att sångare blir sjuka till en konsert, säger Helena Parrow.

Är det högsäsong för körer nu i december?

– Det är mycket konserter innan jul och mycket kvällsarbete. Efterfrågan på våra körer är stor, många vill att vi ska komma till dem och sjunga. Körer sprider värme och ljus till själen och folk vill bli berörda, säger Helena Parrow.

Det här har hon framför sig i december: Kören De Visa ska sjunga på Mikaelskyrkan, på ett 20-tal vårdboenden och i Gottsunda centrum. Notabelle ska uppträda på slottet. De yngsta körerna ska ha julkonsert på Nannaskolan och Sorella har sin julkonsert i Helga Trefaldighetskyrkan.

– Men på våren har vi ännu mer arbete med konserterna, till exempel den stora Allsångsmusikalen på UKK, då hela kommunens årskurs ett och två bjuds in att sjunga med flera av Kulturskolans orkestrar, säger Helena Parrow.

År 2012 fick hon hämta pris ur kungens hand. Motiveringen till Göran Lagerwalls stipendium från Kungliga Musikaliska akademien löd: "Hon får priset för sitt aldrig sinande engagemang som överraskar både körsångare och publik". Samma år fick Helena Parrow sin tjänst utökad till den heltid hon länge drömt om. Då var hon 50 år.

Hon har alltid en stämgaffel i fickan

Namn: Helena Parrow.

Ålder: 56 år.

Familj: Make och två vuxna söner. Större delen av släkten bor också i Uppsala.

Bor: Kungsgärdet.

Yrke: Körledare och sångpedagog vid Uppsala kulturskola.

Aktuell: Leder flera av Uppsalas körer som ger julkonserter.

Drömmer om: Stora Karlsö utanför Gotland, ett paradis där jag jobbat som naturguide 10 somrar i min ungdom och dit längtar jag alltid.

Lyssnar aldrig på: Vad gäller musik tycker jag det finns bra musik inom alla genrer, men all musik är för den delen inte bra.

Sjunger: Hela tiden med mina elever och i alla genrer! Ska jag uppträda som solist blir det helst jazz, blues eller visa.

Bästa teater jag sett: Nicholas Nickleby med Royal Shakespeare Company från 1986. Fantastiskt skådespeleri och för den tiden helt nyskapande scenlösningar!

Bästa film: Livet är underbart (Roberto Benigni) är en film som sticker ut lite i mitt minne. Kanske på grund av den smått unika berättartekniken där humor och lekfull fantasi kontrasterar mot en nattsvart verklighet i andra världskrigets koncentrationsläger.

Äter gärna: Prioriterar närodlat.

Äter aldrig: Kan äta allt och har svårt för den nya tidens matfundamentalism. Är uppvuxen med att äta det som bjuds och med föräldrar som växte upp under kriget då mat kunde vara en bristvara. Men jag kan faktiskt avböja pressylta, lammskalle och pölsa utan att det svider.

Saknar: Flera av mina närmaste vänner som jag av olika skäl inte har träffat på länge!

Ogillar: Ojämlikhet.

Djur jag aldrig glömmer: Lunnefåglarna som höll mig sällskap på en klippa ett par hundra meter över havet på Orkneyöarna. Det kom fem stycken och landade en meter ifrån mig och vi satt en lång stund och kollade in varandra nyfiket.

På nattduksbordet: Moll av Elisabeth Rynell. Obs, en roman och inte en bok om mollskalor! Boken är en samtidsdystopi och Rynell skriver så filosofiskt och naturlyriskt med ett underbart språk.

I jackfickan: I december definitivt en stämgaffel och en tändsticksask, alltid redo att ge ton och tända ljus i ett Luciatåg.

Bästa dryck: Förmiddagskaffet med mycket mjölk.

Sämsta dryck: Förmiddagskaffet när mjölken är slut - dagen är förstörd!

Bästa tv-serie: Molanders, synd att det bara blev en säsong.

Roligaste jag vet: Umgås med släkt och vänner, men jag har ofta också väldigt roligt på jobbet med elever och kollegor. Speciellt när vi gör lyckade föreställningar och samarbeten ihop!

Min bästa avkoppling: Naturen, skogen och havet.

Motto: Det är bättre att alltid ha rätt än att vara konsekvent!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om