– Det kändes först jättekonstigt att jag fick priset. Vi är ju så många som aktiverar oss. Men när jag kom på att jag jobbat för utsatta människor i 20 år, kände jag att jag kunde ta emot priset och sträcka på mig lite, säger Karin Hallén Sehlin.
Vi träffas på BOiU, barnombudet i Uppsala län. Där har hon ett provisoriskt kontor. Just nu jobbar hon här i två månader med ett projekt för att kartlägga de socioekonomiska skillnaderna i Uppsala och hur det drabbar utsatta barn. Allt för att kunna föreslå vilka insatser som behövs. För att lösningarna inte ska komma från ovan har hon bett några ensamkommande ungdomar att bli hennes expertgrupp.
– Jag ringde till kommunen och berättade att den här gruppen finns och att ungdomarna gärna hjälper både politiker och tjänstemän med råd. Den här gruppen kan många samhällsbyggare ha nytta av, säger hon.
När Karin och hennes man skulle fira 20-årsjubileum alldeles nyss reste de till Paris med sina tre barn, 7, 10 och 12 år gamla. För Karin blev det en resa både bakåt och framåt i tiden. När hon var mellan 13 och 16 år bodde hon i Paris. Hennes pappa arbetade på ambassaden och själv gick hon i Svenska skolan.
Hon tyckte det var spännande men längtade ibland hem till kompisarna. De höll kontakten via snigelbrev och inspelade kassettband.
– På Svenska skolan fick lärarna öl till lunchen och vi elever fick städa efter dem. Då tog vi öl och stoppade i pösbyxorna – som var moderna då – och sen drack vi öl på rasten. Mina kamrater i Karlstad tyckte det var lite annorlunda, säger Karin Hallén Sehlin.
Hon minns också att fransmännen inte var blyga och hur det lärde henne att bita ifrån sig tidigt. Att mingla bland makthavare ingick också i hennes franska tillvaro som gjort henne orädd på många sätt.
Parisresan i år var en nöjesresa. Åtminstone första dagen. Men Karin hade en baktanke. Hon visste att flera av de hemlösa ensamkommande ungdomarna från Uppsala hade flytt dit i hopp om att snabbare få uppehållstillstånd. I Paris mötte hon pojkar som hon kände. De bodde under broarna, en del i tält, andra i tillfälliga kojor av byggplåt. De använde sönderrivna kartonger som madrasser och sina ryggsäckar, med alla ägodelar i, som huvudkuddar. Hon träffade en före detta Uppsalapojke som blivit rånad på sina pengar och mobiltelefonen och som blivit sjuk.
Karin Hallén Sehlin lever enligt principen att det mesta går att fixa. Hon ringde till en fransk kvinna som hon fått kontakt med genom ett nätverk för aktivister.
– Hon kunde hjälpa honom med en gammal mobil som hon inte använde längre och lite pengar, säger Karin och tillägger att det inte var särskilt svårt.
Karin, som har journalistutbildning, skrev en artikel om pojkarnas situation i Paris och mejlade migrationsminister, Heléne Fritzon. Hon påpekade också ett de svenska familjer som pojkarna hade bott hos hade förlorat en älskad bonusson.
Men något svar har hon inte fått från ministern.
– Nej, det får man aldrig, aldrig, aldrig, säger Karin, som skrivit många brev till makthavare genom åren.
Hon ville få upp ministerns ögon för hur ogenomtänkt nya gymnasielagen är. Lagen som kan ge ensamkommande ungdomar som gått i skolan i Sverige en andra chans till gymnasiala studier men som också gör att de hamnar i ett slags limbo medan de väntar på uppehållstillstånd.
– När de inte är berättigade till boende eller pengar, riskerar de att bli utnyttjade av kriminella som ger dem svarta jobb eller övertalar dem att sälja droger. Det är ett vansinnigt slöseri. De här är människor som gått i skolan i Sverige, de pratar språket flytande och som just ska ut och börja jobba, kanske inom vården eller studera till ingenjörer, säger Karin Hallén Sehlin.
Det enda svar hon någonsin fått från en rikspolitiker är ett tack från statsminister Stefan Löfvén. Det var när hon hade skickat honom boken: ”Ser du mig", som hon skrivit för att läsaren ska inse att ensamkommande är människor med själ och hjärta.
– Politikerna spelar med unga människors liv på ett fruktansvärt sätt. Jag vill verkligen ha en amnesti för de barn och unga som varit i Sverige i mer än ett år. De bästa vore utan tvekan att de fick komma ut i arbetslivet.
Innan Karin flyttade till Uppsala för att läsa utvecklingsstudier hade hon också hunnit bo i Kalifornien i USA med familjen, och volontärjobbat både i Nepal och Tanzania som lärare. Det fick henne att söka lärarutbildningen i Sverige. Som färdigutbildad lärare i matte och engelska har hon jobbat på flera ställen bland annat på förberedande skola i Gottsunda för nyanlända små barn. Där hade hon tio elever med åtta olika språk i samma klass. Missförstånd var inte ovanligt och kunde sluta med en smäll.
– Om någon gjorde en ful grimas på skoj var det inte säkert att det gick hem. Alla elever klarade inte av att leka och samspela i grupp. En del var traumatiserade. Några hade bara levt på flykt och var vana att ta för sig direkt för att inte bli utan, säger Karin.
Hon lärde sig att om hon lekte med barnen kunde hon lösa konflikter och missförstånd genom leken. Hon utbildade sig till lekarbetspedagog.
– När jag hör barn säga att de inte får leka i skolan känner jag att det är beklämmande. Jag vill höja statusen på lekandet. Barns lek skulle jag kunna tänka mig att forska om, säger Karin.
Hennes tankar rör sig fort och brett. Själv menar hon att hennes drivkraft är nyfikenhet och all den livsglädje hon får från många människor. Det hon egentligen jobbar för är global hållbar utveckling. Men när hon ser sig omkring ser hon något annat.
– Mycket av det som händer i världen är så dumt eller hemskt att jag knappt fattar att det är allvar. Jag vet hur det ser ut på gatan i Tanzania och tänker att just nu borde jag jobba för de miljoner barn som drabbas av svältkatastrofen i Jemen. Bland annat för deras skull krävs global hållbar utveckling.
Hon känner sig ofta otillräcklig men har också lärt sig att inte engagera sig i allt utan fokusera på vissa saker och att det gör skillnad.
Under åren 2015-2018 jobbade Karin som kurator på Lysa-enheten, skolan för nyanlända ungdomar. Den är numera nedlagd och Karin passade på att bli frilansande barnrättsaktivist.
– Jag vill kunna känna mig lite friare, säger hon, som den senaste tiden har delat ut mat till hungriga ensamkommande och nästan varje kväll fått nödrop från hemlösa ungdomar.
Hur ska du försörja dig?
– Jag är öppen för alla möjliga jobb, dessutom är jag ju lärare, säger hon.
När Karin går på stan träffar hon alltid ungdomar som hon känner och pratar med. Ibland skickar hon ett mess till någon av dem för att säga god natt.
– Nyligen fick jag svaret: God natt, lilla mamma!, säger hon och blir märkbart rörd.
När Karin berättar om messet tar hon sig för hjärtat och klappar ljudlöst.