Hon var fyra år och hade hosta den natten. Föräldrarna hade lovat att hon skulle få komma till havet och få glass om hon var tyst och inte hostade mer. Hon minns strålkastarljuset som svepte över dem och hörde militärfordonen som sökte flyende människor.
Sakine och hennes familj hade lämnat sin släkt och sina vänner i staden Adana i södra Turkiet och vandrade mot Syrien. De var efterlysta och gick över minfält i högt gräs för att överleva.
– Mitt politiska intresse bottnar definitivt i min uppväxt; det diskuterades mycket politik hemma. Om demokrati, yttrandefrihet och om att inte ta några rättigheter för givna. Men kanske berodde det på annat också, mina syskon blev inte lika nördiga som jag. De är hyfsat normalt intresserade av samhällsfrågor, säger Sakine Madon, som är mellanbarnet.
Hon har självdistans, talar lugnt och tänker efter men bara korta ögonblick. Orden kommer fort till henne, där vi sitter i ett av redaktionens kala rum.
Sakines föräldrar var politiskt fackliga på vänsterkanten, vilket tvingade dem att gå under jorden i Turkiet. En av deras vänner blev torterad till döds för att han vägrade avslöja var Sakines familj höll sig gömda. Efter det kunde de inte stanna kvar.
Det var januari och väldigt kallt när de kom till Årsta i Uppsala. En ny värld öppnade sig för Sakine.
– Jag var barn och mycket var konstigt. Som att någon kunde heta Björn eller att ingen förutom jag ville ha glitter i håret och vara tärna i luciatåget. Och när jag frågade mina föräldrars SFI-lärare om hon skulle slå mina föräldrar med pekpinnen blev hon jätteförvånad och sa: "Kära barn, så gör vi inte här". Det var glädjande första intryck. Vi kom ju ifrån ett väldigt våldsamt samhälle som saknade demokrati, säger Sakine.
De fick uppehållstillstånd nästan direkt. Och familjen flyttade till Gottsunda på 1990-talet. Där fick Sakine tjejkompisar som utsattes för hedersförtryck.
– Jag var lite udda på den tiden, var varken intresserad av smink eller killar. Därför tyckte många av de hedersutsatta tjejernas föräldrar att deras döttrar skulle umgås med mig. Jag som mest bara satt på biblioteket och läste.
Avskyn mot förtryckande hederskulturer gjorde henne tidigt till feminist. Vilket i sin tur blev en inkörsport till liberalismen.
– Det fanns mycket inom den socialistiska feminismen som jag inte höll med om, som kvotering till exempel. Jag blev liberal trots att min familj så tydligt var till vänster. Men mina föräldrar uppmuntrade mig alltid att tänka och välja själv, säger hon.
När Fadime Sahindal mördades i Uppsala av sin pappa, var Sakine 21 år och bodde inte hemma längre. Att hon hade fått flytta hemifrån, ung och ogift, var ovanligt, men genom att ifrågasätta kurdisk hederskultur offentligt skulle hon och andra debattörer komma att sticka ut.
– Jag blev så himla arg efter Fadimes död. För mig var det självklart att vi skulle diskutera hedersförtrycket och inte tiga, säger hon.
Det fanns grupper bland kurderna som ansåg att tystnad var det rätta för inte ge dem dåligt rykte. Men Sakine tyckte precis tvärtom. Det blev bråkigt.
– Men jag har fått rätt. Bilden av kurderna är inte lika becksvart i dag. Diskussionen om hederskultur var jätteviktigt och somligt har förbättrats, även om mycket finns kvar att göra. Jag är optimistisk och anser att opinionsbildning och politik kan förändra även gamla inkörda traditioner, säger hon.
– Är man tyst kommer problemen att fortgå.
Hon pluggade till statsvetare inom Europa-programmet på Södertörns högskola och hade bestämt sig för att bli EU-byråkrat. Som aktiv i Liberala ungdomsförbundet styrelse var hon van att stiga upp i talarstolen och testa sina argument. I samma veva sökte en gratistidning skribenter.
– Jag kom in på ett bananskal, satt hemma och fnissade åt texter som jag skrivit och skickade in dem lite på chans. Min första text handlade om bortskämda medelklasstudenter som satt på puben, söp upp sina pengar och klagade. Jag tyckte de hade vuxit upp med silversked i munnen och borde jobba extra på helgerna om de ville ha mer pengar. Många blev väldigt provocerade. Det tyckte jag var roligt. Kanske är det bortglömda mellanbarnets dilemma att vilja ha uppmärksamhet, säger hon, skrattar och tillägger:
– I dag skulle jag inte skriva en sån text. Jag är för gammal.
Ångrar du något som du skrivit?
– Nej, jag står inte för varje kommatecken, men ångrar mig inte. Vissa texter är intressanta som tidsdokument, säger hon.
En senare krönika för gratistidningen, om Turkiets brist på yttrandefrihet, skulle det bli ännu mera rabalder omkring. Det var Turkiska riksförbundet som försökte tysta henne, vilket enbart resulterade i att hennes röst blev ännu starkare, då hon blev erbjuden vikariat på Expressens ledarsida.
Sedan dess har hon jobbat på Norran i Skellefteå, SVT Opinion och nu senast kommer hon från Vestmanlands Läns Tidning. Hon har gjort sig känd för att ha en vass penna och inte vara luddig. Vilket lett till både fiender och hot.
– Det har skett några obehagliga incidenter. Men hoten har inte ökat utan bubblat ganska konstant genom åren. Somligt har kommit från fundamentalister och högerextremister. Men man kan inte gå omkring och vara rädd.
Är du hårdhudad?
– Ja. Om jag jämför med min familjs bakgrund är det ju lätt att tänka: Vad är det värsta som kan hände mig om jag skriver något som retar upp folk? Jag riskerar inte livet eller att bli fängslad. För mig är det viktigt att försvara allas yttrandefrihet. Och det gäller även nazisters rätt att få uttrycka sina åsikter, ja vilka idioter som helst har rätt att få vara idiotiska. Det är när opinionsbildningen blir jobbig som den är som viktigast.
Som politisk skribent, har du haft dagar när du inte har en enda åsikt?
– Nej, jag tycker snarare att det är frustrerande att det alltid finns fler saker som jag vill skriva om, säger Sakine, som går igång på det mesta om lokal politik och politiska ideologier, och speciellt frågor om osund konkurrens, könsseparata badtider, kommunala subventioner och vart skattepengarna tar vägen.
Skulle ni träffa möta Sakine på gatan så prata gärna också med henne om hårdrocksgenren, metal – det lyssnar hon mycket på – men säg inte att ni är ganska överens. Hon gillar inte ljum konsensus. När hon slutade på VLT fick hon uppskattning av läsarna och blev rörd men tyckte efter ett tag att det blev lite väl många hurrarop. Arga farbrorn som kritiserade henne blev balsam för själen.
– Jag skulle nog inte vara en bra diktator. Jag tycker det är alldeles för kul med kritik.