– Jag har pyntat cykeln med hundarna som ett statement över vem jag är. Det ska synas att jag är still here och existerar. Och så är det skoj att glädja folk; det ser en del ut att behöva, säger Sara Hallén, som ofta lägger in amerikanska ord eller uttryck när hon pratar.
Mer om det kommer jag att berätta längre fram i artikeln.
Cykeln kallar hon för Trullen och förklarar att den är en trehjulig rullstol. Den har hon dekorerat med prickiga gosedjurshundar. De trängs både fram och bak och gör nog cykeln unik i hela världen. När hon cyklar runt i Uppsala stannar både människor och hundar.
– Oh ja, folk kommer fram och pratar. Det är trevligt att de vågar. En del vill ta kort med mig, en del har hundar som tittar förvånat. Och jag får ofta beröm för mina fina dalmatinerhundar. Barn undrar vad de kostar men de är ju inte till salu. Hundarna är mina, säger hon.
Varför är du så fascinerad av dalmatiner?
– Jag älskar att de är så in i bomben jäkla trevliga och så rart accepterande, en helt underbar ras, säger Sara.
När hon växte upp – i Gamla Uppsala och senare i Skokloster – drev hennes mamma en kennel för rasen och Sara gav hundarna skojiga namn som Becka Bus och Kajsa Knas. Själv kallar hon sig Zarah Den Rarah och har försökt att få byta till det namnet men Skatteverket godkände inte bytet.
Finns det några likheter mellan dig och dalmatinerhundar?
– (hon tystnar en stund) Jo, de är väldigt känsliga och upptäcker direkt när en människa inte mår bra. Jag är också känslig och upptäcker om något inte stämmer till 100 med en människa, säger hon.
Om cykeln är väldekorerad är det ändå ingenting mot hennes lägenhet. Den är som ett museum för dalmatinerhundar och allt som kan associeras med den svart-vita rasen. Redan i hallen möter en meterstor dalmatinerhund i papier maché. I vardagsrummet är en hel bokhylla fylld av prickiga gosedjur med nosar som alla pekar åt samma håll. Hur många hundra de är vet ingen, men de finns i varje rum, i olika material, former och storlekar.
När vi träffas hemma hos henne är det förmiddag och framför sig har hon en gigantisk kopp av sitt specialkaffe som är en mix av saffran, kaffepulver och julkryddor. Hon sitter i en kontorsstol med hjul och broms som gör att hon lätt kan ta sig fram inne i lägenheten. Rullstolen, som hon också har, undviker hon helst.
Under de senaste två åren har jag träffat Sara flera gånger utöver den här intervjun. Det beror på att jag skrivit en text om hennes liv för en fotobok av fotografen Kicki Lundgren.
– Jag ville vara med i boken för att människor bättre ska förstå min situation. Det finns så mycket att berätta om allt jag varit med om, säger hon och ger mig en sträng blick.
Och mycket har hon hunnit med. Det är som om hon levt minst två liv hittills. För 22 år sedan bodde hon i Florida i USA och var nygift med en amerikansk man. Sara var pilot och arbetade med att utbilda piloter. Samtidigt extraknäckte hon som modell, bartender, aerobicsinstruktör och nattklubbssångerska. Hon tänkte stanna i USA men saknade det åtråvärda "green card" som behövs för invandrare.
Den 2 april 1996 slogs henne tillvaro i spillror när hon kolliderade med en bilist som inte såg henne på den röda motorcykeln. Föraren kom från en påfartsväg och kraschen på motorvägen var oundviklig. Själv minns Sara inget av olyckan – bara det som hände innan. Då hade hon varit hos en guldsmed som förstorat hennes, lite för trånga, vigselring. Nöjd och lycklig hade hon varit när hon satte på sig ringen med två diamanter och en citrin.
– Jag hade hjälm, nåt som andra i USA inte har. Det är extremt idiotiskt. Den svenska hjälmlagen räddade mitt liv, säger hon, som efter kraschen blev överkörd av bilen som hon krockade med.
Det var länge oklart om hon skulle överleva.
– Mamma, som redan befann sig i USA för att besiktiga en nyinköpt trailer, var den första på plats för att identifiera ”liket”, säger Sara Hallén på sitt rättframma vis.
Hon hade fått ansikts- och skallskador samt blödningar på flera ställen i hjärnan. Käken var bruten, liksom nyckelbenet och flera andra ben. Hon fick genomgå ett antal operationer och drabbades av lunginflammation och urinvägsinfektion. Hennes kropp var i chock och medvetslösheten höll i sig i månader.
Efter 45 dagar på sjukhuset flögs Sara till Sverige. Hon hade inte amerikansk sjukförsäkring och kunde inte stanna kvar i USA. I juli hade hon återhämtat sig nog för att kunna uttala sitt första ord: dalmatian.
På dåvarande Kronparkens sjukhus i Uppsala började år av rehabilitering som fortsatte på Furuboda Folkhögskola utanför Kristianstad.
– Där fick vi så kallade elever lära oss att leva igen, säger hon.
Numera är hon förlamad i vänster sida och kan stå upp om hon har något stadigt att hålla sig i. Hennes hjärnskada gör att hon har svårt att minnas saker och hon drabbas lätt av hjärntrötthet. Det är viktigt att hennes assistenter planerar dagarna väl.
Olyckan ledde också till att giftermålet upplöstes efter en tid.
Vad känner du i dag när du tänker på olyckan?
– Tyvärr är det bara data för mig. Jag känner ingenting. Men livet efter olyckan blev jobbigt. Det är mycket som jag måste klura ut. Hela tiden yttepyttiga grejer som jag måste hitta lösningar till. Men jag blev ju uppfinningsrik av att växa upp i en familj som hade två egna företag, ett finmekaniskt för prototyper och ett för ritningar till prototyperna, säger hon, som ibland ber sina assistenter att använda bara en hand för att de ska förstå hur Sara, som är förlamad i sin ena hand, har det hela tiden.
Hon har alltid varit en glad och finurlig person som gått sin egen väg och gillat att sticka ut. Hon har hittat på ett eget sorts språk som innehåller kluriga sammansättningar av ord och stavas som det låter. Inte heller innan olyckan var det någon som kunde tala om för henne vad hon skulle göra.
På cykeln känner hon sig fri och inte funktionshindrad. Med den kan hon ta sig fram själv utomhus och vara borta länge. En gång cyklade hon till Boländerna och i höjd med Media Markt fastnade ett bakhjul i trottoarkanten, cykeln välte och hela ekipaget hamnade i diket. Då viftade Sara med en av sina vimplar och en bilist såg den sticka upp, stannade och hjälpte henne upp.
– En annan gång när jag körde ner i diket var det någon som ringde efter ambulansen. Fast det behövdes ju inte, jag var inte skadad men ambulansfolket kunde hjälpa mig upp, säger hon och skrattar.
Hur ser du på livet i dag?
– Jag är förväntansfull och tänker på hur mycket bättre det kommer att bli om jag får byta min lägenhet och flytta till en på nedre botten. Då skulle jag kunna ta mig ut lättare ensam och cykla, och så skulle jag kunna ha min egen hund. Det vore så underbart!