En prinsessa med en björnkompis, två flugsvampar och en grodman går förbi oss. Överallt utklädda personer. De skriker i kör – runt hundra studenter. Vi är på Ekonomikum där nya studenter välkomnas och skrivs in, samtidigt pågår förtidsröstningen precis intill.
Allvar och party samsas fint. Människor lägger in valsedlar i de tre kuverten som om ingenting har hänt. Ljudnivån är ibland så hög att vi knappt hör våra egna röster men valarbetaren, Christine Nordenstam, är cool.
– Tror det var 2002 som jag blev tillfrågad att vara rösträknare. Det var första gången. Sedan dess har jag tagit del av valarbetarens olika arbetsuppgifter och jobbat vid alla val, säger hon som är samordnare för förtidsröstningen när vi träffas.
I dag, på självaste valdagen, kommer hon att vara ordförande i en vallokal.
– Du måste skriva att förtidsröstningen också är öppen på valdagen. Det är många som tror den har stängt då. Men förtidsröstningen finns för alla dem som inte når sin egen vallokal, säger Christine Nordenstam.
Hon brinner för att så många som möjligt ska gå och rösta. Därför gillar hon när förtidsröstningen är i offentliga lokaler; det kan bli en pepp för dem som är tveksamma till att rösta.
– Vi har suttit i köpcentra och då är det många som kommer fram och frågar vilka vi är och vad vi gör där. Alla vet inte hur röstandet går till och då kan vi förklara för dem och kanske väcka deras engagemang för att rösta, säger Christine Nordenstam.
Hon är engagerad i samhällsfrågor men inte i partipolitik. Vilket känns bra för henne när hon jobbar som röstmottagare. I rollen som valarbetare får hon inte ha partipolitiska symboler eller diskutera partipolitik. Men det finns andra sätt att påverka samhällets riktning. Hon har gjort flera vägval utifrån sin övertygelse. Under många år arbetade hon som receptionsföreståndare och biblioteksassistent på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Där trivdes hon väldigt bra. Fast en dag sa hon upp sig. Ett livsförändrande beslut.
– Jag hade tappat lusten till en egen karriär, säger Christine Nordenstam.
Istället ville hon satsa på kollektiva projekt. Solidaritet och gemenskap är hennes ledstjärnor. Just nu jobbar hon för föreningsdrivna kaféet, Los Vegos på Svartbäcksgatan. Kaféets utbud är växtbaserat, har hållbarhetsprofil och håller nere antalet rätter per dag för att undvika svinn.
– Det spelar mindre roll vilka arbetsuppgifter jag har, det viktiga är att jobba tillsammans för en god sak. Jag tror på kraften som uppstår när människor bestämmer ihop. Det leder också till ett bättre driv att lösa problemen tillsammans och varje person kan få lära sig mer om sånt de är intresserade av, säger Christine Nordenstam.
Hon anser att kollektivt arbete föder kreativitet och att alla får ett större engagemang än om de blivit beordrade att göra saker.
– När det inte finns någon chef, finns det ingen chef att klaga på, utan man får ta gemensamt ansvar för att rätta till det som inte är bra, säger Christine.
Själv lever hon utan stora utgifter, har ingen bil utan cyklar eller åker kollektivt. Hon delar lägenhet med fyra andra, köper knappt nya kläder, tycker generellt att status och shopping är oviktigt i livet. Inget av detta ser hon som en uppoffring, det är inget som hon saknar. Hon är vegan och dricker inte alkohol eller tar andra droger.
– Jag bestämde mig redan i elvaårsåldern att jag ville vara som jag är. Utan att vara påverkad av någon substans. Det beslutet har alltid känts som en styrka. Jag vill bekämpa alkoholnormen i samhället och romantiseringen av alkohol som pågår överallt. Min vision är att ett samhälle där alkolholen inte har en central plats i umgänget,
säger Christine.
Hon sitter i distriktsstyrelsen i nykterhetsföreningen IOGT-NTO och ser en tendens till att alkoholnormen börjar ifrågasättas. Många unga säger numera nej till den legala drogen.
Christine Nordenstam flyger inte på sin semestrar och reser gör hon bara när hon har ärenden. På de senaste fem åren har hon flugit en gång.
– Ofta tycker jag att det ligger för stort fokus på utlandsresor. Jag försöker hitta andra sätt att uppleva lycka på. Kanske lever jag mitt liv lite baklänges.
Lever du ett lyckligt liv?
– Ja verkligen, det enda jag saknar är att jag vill träffa mina föräldrar mer ofta. De bor långt upp i norra Sverige och med tåg och buss tar jag mig dit. Jag flyger inte inrikes.
När Christine var barn åkte inte hennes familj mil efter mil för att gå på bio i staden, de gjorde hellre en utflykt i skogen och plockade svamp.
– Vi gjorde inte så flashiga grejer. Och kanske hade vi inte så mycket över hemma. Men det var inget som jag tänkte då. Det har nog gjort mig till en person som har lätt att uppskatta och se värde i det som kallas enkla saker.
Christine Nordenstam flyttade till Uppsala för att plugga religionshistoria. Egentligen hade hon tänkt bli arkeolog, men hon fick många etiska funderingar över om det var rätt att gräva upp döda människors skelett ur jorden. Istället engagerade hon sig i mycket annat.
– Jag har trivts jättebra i Uppsala hela tiden. Den känns som en småstad, där man kan cykla överallt, men samtidigt händer det en massa spännande saker hela tiden, säger Christine Nordenstam.
Studenterna på Ekonomikum har just tystnat och Christine får lättare att svara på frågor från dem som förtidsröstar.
Vad är den allra vanligaste frågan som ni valarbetare får?
– "Hur var det nu man gjorde igen", svarar hon och ler vänligt.
Andra vanliga frågor gäller kryssandet. Får man kryssa flera och får man stryka personer från listorna? Nej, är svaret på bägge frågorna. Det som gäller är ett personkryss och inga strykningar.
– Ungdomar frågor ibland varför valet inte är digitalt. Men ännu går det inte av säkerhetsskäl. De efterfrågar också en direktdemokrati, där de kan gå in på nätet och rösta i alla olika frågor. Det vore förstås ett drömscenario, säger hon.
Christine Nordenstam är valarbetare för att hon gillar att vara en del av den demokratiska processen.
– Den är en av de viktigaste sakerna i vårt samhälle. Vårt politiska system som innebär att varje människa har varsin röst är bra, det minskar utanförskapet och ger jämställdhet.
Hon ser sig omkring och nickar menande mot några av de kvinnliga studenterna.
– För inte länge sedan fick de inte rösta. Kvinnor saknade rösträtt ända till 1921. Det fanns en tid när status och pengar avgjorde vilka män som fick rösta. Så ta tillvara din rösträtt. En röst kan få stor betydelse. Det har jag varit med om, säger Christine Nordenstam, som kommer fortsätta jobba när vallokalen stänger.
Då blir hon rösträknare.