En flicka sitter ensam på en parkbänk. Hon hänger med huvudet. Det är kallt och mörkt, och människor passerar. Alla går förbi. Ingen stannar till utom Hilde Wiberg. Inget konstigt med det. För henne är det självklart att vilja hjälpa en person som ser ut att inte klara sig själv. Och flickan behövde hjälp. Hilde fick ringa efter ambulansen som tog flickan till sjukhuset.
Flera gånger under intervjun med Hilde får hon mig att fundera över vad jag själv skulle ha gjort i samma situation. Det blir en otrygg värld om vi, vuxna, inte vågar ingripa, påpekar Hilde Wiberg.
– Man ska förstås inte utsätta sig själv för fara. Men att gå fram och fråga hur någon mår kan man oftast göra, säger hon.
Redan tidigt visste Hilde att hon ville jobba med barn och unga.
– Jag är väldigt social, både i jobbet och privat. Tror nästan aldrig jag åkt buss eller tåg utan att prata med någon av de andra resenärerna.
Hon är halvnorsk men uppvuxen i Uppsala, och beskriver sig själv som en som älskar livet, sällan sitter still och alltid har nya projekt på gång.
– Min uppväxt var stabil och föräldrahemmet väldigt öppet. Det var min trygga bas. Kompisar kom alltid hem till oss. Den öppenheten har jag alltid velat föra vidare. Jag fyller gärna mitt hus med liv och rörelse, och mycket kärlek. Min man och jag är helt överens om att vi skulle ta emot ungdomar, vi är kontaktfamilj och jourhem. Stabila vuxna kan vara en avgörande faktor för livet för unga, säger hon.
Med sitt brinnande engagemang för unga människor utbildade sig Hilde först till barnsköterska och sen till socionom. Hon jobbade i Oslo under några år, och i Örebro, men kom tillbaka för fjorton år sedan.
– När jag träffade min man sökte jag jobb som fältarbetare i Stenhagen och lovade att om jag fick jobbet skulle jag flytta tillbaka till Uppsala, säger Hilde Wiberg, ser glad ut och gör en paus.
Och jobbet fick hon förstås. I dag är Hilde Wiberg verksamhetschef inom socialtjänsten och för SSP, vilket betyder samordning mellan skola, socialtjänst, polis. I november fick samarbetet utmärkelsen "Bästa samverkansinsats" av Svenska narkotikapolisföreningen, och insatsen beskrevs som nationellt ledande. Statsministern Stefan Löfven kom på besök och Hilde Wiberg promenerade runt med honom i Gottsunda och förklarade samverkansmetoden.
– Inspirationen till SSP hittade vi i Göteborg, men sen har vi spunnit vidare på det och utvecklat samarbetet, säger Hilde Wiberg.
Det var som att de hittade ett litet frö på västkusten, tog hem det till Uppsala, planterade och gödslade och nu växer plantorna högt. Det var samverkan som låg bakom den lyckade insatsen att minska rökheroinet på Resecentrum i höstas. Då jobbade polis och socialtjänsten tätt tillsammans.
– Vi har fått mer resurser att jobba med och kan vara ute mera på fältet, säger Hilde Wiberg.
Hennes filosofi är att bygga relationer och sen ta reda på hur man kan dra nytta av att samarbeta.
– När vi vågar hjälpa varandra blir vi starka och det finns en trygghet i att vara många.
Det är ett intensivt jobb hon har, mycket händer samtidigt, schemat är fulltecknat och många frågor ska ha svar. När hon inte kan sova på nätterna, tar hon upp en papperslapp och skriver upp de konstruktiva idéer som far igenom hjärnan.
– Jag vill så mycket, kan ligga och tänka på vad nästa steg ska bli när jag ska somna.
I vaket tillstånd har hon en röd bok med sig för att kunna saker hon inte får glömma. När hon ska koppla av åker hon till familjehuset i Norge. Då tar hon varken mobilen eller datorn med sig.
Hilde Wiberg basar även över socialtjänstens samarbete med lokala frivilliga grupper. I Uppsala finns 13 nattvandrarföreningar.
– Säg alltid hej! Titta personen i ögonen! Se och bekräfta genom att lyssna! Det är några av tipsen som vi ger till nya nattvandrare när vi har möte med dem, säger Hilde Wiberg.
Den senaste gruppen är Svensk-syriska föreningen i Ulleråkerområdet.
– Nattvandrarna fungerar som öron och ögon, och kan uppmärksamma något innan det händer. En fördel är att de varken är från polisen, socialtjänsten eller någon annan myndighet. De gör att de blir ofarliga att ta kontakt med för många unga.
Ditt jobb handlar om barn och unga som far illa, hur tacklar du det?
– Ofta gör det väldigt ont att se vilken verklighet en del barn och unga lever i. Vissa griper tag i ens inre och jag vill bara ta med dem hem. Mest ledsen blir jag av att se bristen på framtidstro. Men lyckas man då förmedla en gnutta hopp som kan bli vägen ut ur hopplösheten är det fantastiskt. Jag är en sann optimist, det är min drivkraft, och jag ser alltid möjligheter, säger Hilde Wiberg, skrattar och tillägger att det ibland kan irritera folk.
Har du inte blivit luttrad genom åren?
– Nej ... inte luttrad, det känns inte som mitt ord, men jag har fått en massa användbara erfarenheter.
Varför är inte du desillusionerad när så många andra är det?
– Jag lever med barn och unga hemma, och möter många av dem i mitt jobb. Deras liv är inget som jag betraktar från utsidan utan jag är mitt i deras verklighet. Och jag försöker hålla sig uppdaterad på vad som händer i deras värld, till exempel att finnas på de sociala medier som unga använder.
Vi sitter på hennes lilla rum på Ungdomscentrum mitt i stan. Ett skrivbord med två urdruckna Pepsi max, en whiteboardtavla med orden: polis, soc, SJ, kollektivt, brand, kommun. I ena hörnet ett litet bord och två stolar. Det är varmt, på gränsen till hett, medan rummen intill är kalla. Här är hon inte så så ofta; vanligtvis är hon ute på fältet.
Vad är din belöning?
– Att under en stund få vara en viktigt vuxen i en ung människas liv. Att lyssna, fråga vad de behöver och använda svaret för att hitta en lösning, säger hon, lutar sig framåt och tillägger: En belöning är när personer kommer fram till mig på stan och berättar att deras barn mår bra nu, att de pluggar eller fått ett jobb som de trivs på. Det är underbart!
Vad skulle göra ditt jobb ännu bättre?
– Dygnet borde ha flera timmar. Det är så mycket jag vill göra: utveckla stödet till föräldrar, ha mer personal till sociala insatsgruppen som då kunde jobba i flera stadsdelar och fånga upp unga i kriminalitet och jobba nära dem som vill förändra sina liv.
Just nu oroas hon av att hon ser fler unga som använder droger och att ungdomars attityder gentemot droger har förändrats och blivit mer positiva.
– Då måste vi vuxna förklara drogernas baksida för ungdomarna.
Hennes självklara framtoning ger henne pondus och trots att jag har en massa frågor kvar försöker jag inte övertala henne att stanna när hon tittar på klockan. Hilde Wiberg ska rusa till ett möte med en annan grupp under hennes samverkansparaply: EU-teamet som arbetar mot människohandel, prostitution och tiggeri.