Händerna med rödmålade naglar kramar den blommiga kaffekoppen för att i nästa stund gestikulera med skarpa rörelser. Vi ses i Karina Berglund Douhans stora ljusa lägenhet på Torngatan i stadsdelen Kapellgärdet, dit hon nyligen flyttat efter att ha bott i Sigtuna. Trots många år som Ica-handlare i Uppsala känner hon sig ny i staden, och har först på senare tid börjat engagera sig i det lokala företagslivet. Men från början var planen en helt annan.
− Det enda jobb jag sökt i livet var som kassabiträde på Ica City i S:t Per gallerian. Där träffade jag sedan min blivande man, Mikael Berglund.
Tanken var att hon skulle jobba ett år och sedan plugga vidare till socionom för att arbeta inom kriminalvården. Men så blev det inte. Snart fick hennes man ta över dåvarande Ica Sunnersta, och Karina följde med honom. Tillsammans drev de butiken och fick så småningom ta över den större Årstahallen.
Vad var det som gjorde att du ville fortsätta med butiksverksamheten?
− Kundkontakten! Jag älskar de där snabba mötena med så många olika människor. Att göra kunden glad, säga något trevligt. Det var det som var grejen.
Men 2010 blev Mikael sjuk och fick diagnosen malignt melanom. Han opererades och de trodde att nu var han frisk. 2012 blev han riktigt dålig igen. De trodde att han hade fått lunginflammation men när han undersökte sig såg de att han hade metastaser i lungorna. Det visade sig sedan att det spritt sig i hela kroppen.
− När han berättade att det är kört, då kände jag bara: ”nej, ta mig härifrån, det här går inte”.
− Men så i samma sekund ... jag vet inte hur det gick till, men jag bestämde mig där och då. Jag måste hålla ihop för Mickes och barnens skull. Och när jag väl bestämmer mig för något, då är det så.
Mikael Berglund dog några månader senare. Kvar var Karina med fyra söner, företaget och ett stort hus. Hon fick turligt nog bli medlem i Ica-handlarnas förbund och på så sätt fortsätta driften av Årstahallen, något som annars kräver både utbildningar och gedigen erfarenhet. Arbetet gav henne något att fokusera på. Samtidigt var hon noga med att ta hand om sig själv och bearbeta sorgen.
− Nu, sex år senare, känner jag hur mycket som har hänt med mig. I dag mår jag väldigt bra. Allt blir så annorlunda, man är så tacksam, resonerar på ett helt annat sätt.
− Jag känner mig urstark men är även otroligt skör. Och jag har blivit modig och gör saker som jag gått och drömt om.
Styrkan och nyfikenheten har hon nu kanaliserat i sitt företagande. Karina hade länge varit nyfiken på aktier och investeringar men inte känt att hon haft tiden, eller kanske modet, att sätta sig in i det hela. Men så i våras gick hon en utbildning för kvinnor som vill bli investerare. Här mötte hon Uppsalabon Karin Modéen och de klickade på en gång. De fick snart idén att börja samarbeta, och involvera också andra investeringsintresserade kvinnor i Uppsala. Nu är de ett bolag om fem personer. Deras första investering är i den kinesiska fastigheten Dragon Gate tillsammans med bland andra Sisyfosgruppen.
Varför ett bolag med bara kvinnliga investerare?
− För att det är väldigt få kvinnor som investerar. Men vi tänker att det måste finnas flera som oss, som är nyfikna på det här men bara inte vet hur man gör, hur man tar första steget.
Vad tror du att den låga andelen kvinnliga investerare beror på?
− Det är mönster sedan långt tillbaka i tiden som vi måste bryta. Jag tror kvinnor är lite mer trygghetssökande och ansvarstagande och har svårt att släppa det och ta risken som det ju innebär att investera. Men det behövs förebilder, kvinnor som visar att man kan göra detta.