Mittemellan Edsbro och Rimbo ligger Sättraby. Här har Claudia Dillmann varit mathantverkare sedan 1990-talet. Många känner nog henne också som länets förra matambassadör, ordförande i Bondens Mat i Uppland och en av initiativtagarna till Bondens Marknad i Uppsala. Nu är hon ullambassadör.
– Vi vill höja statusen på våra fina får och deras "biprodukter", ullen och skinnet, säger hon.
Men från början var meningen att hon endast skulle leva av djuren och gården.
– Besättningen måste vara så mycket större då, minst hundra får för att få ekonomi på det, säger hon. Och jag märkte att man fäste sig vid sina djur.
Vi sitter i det stora köket i huset och under rumpan på träsoffan får jag veta att jag har skinnet av baggen Hubert. I rummet intill finns nyklippt ull i låda på låda, Claudia berättar att hon just lärt sig spinna. Färgskalan i det grå är mångfasetterat imponerande. Utanför fönstret går fåren och hästarna, 13 respektive fyra.
– Jag har lite tankar om att man skulle kunna hyra ett får, vara fårfadder och följa det ett år. Vad tror du?
Claudia Dillmanns idéer vilar aldrig. Hösten 2015 började hon fundera på ullens roll och på Ull-SM i Dala-Floda kom hon i kontakt med Ullforum i Östersund och Fåravelsförbundet och tanken bara växte.
Den första mars startar hon nu projektet ”Skinn- och Ullkunskap”, tillsammans med just Fåravelsförbundet och LRF Kött. Projektet kommer också att inkludera fårbönder, fårklippare, spinnerier, hantverkare, formgivare och skinnförädlare.
– Vårt mål är att lyfta kunskapsnivån om fåret, skinnet och ullen, underskattade råvaror i dag och ändå är våra bland de finaste i världen. Vi vill stimulera till nya ullprodukter och spännande användningsområden.
Hon minns hur hon för 25 år sedan tog sig an köttrasfår, Texel, med sin dåvarande svärfar. Det var köttet man ville åt, ull och skinn brändes eller plöjdes ner.
Hon skakar på huvudet.
– Det hette att ullen var oanvändbar. Men okunskapen lever kvar än i dag.
Detta vill Ullprojektet ändra på. Genom att spela in instruktiva filmer, korta som läggs ut på sociala medier samt djupdykningar i ämnet som kan användas vid föreläsningar, samlar man den kunskap som finns om ullen.
Filmerna vänder sig till en bred publik, fårbönder och ullförädlare, konsumenter och människor från andra kulturer som vill lära sig mer om ullens roll i vårt svenska kulturarv. Filmer som sedan kan översättas och marknadsföra vår fina, svenska ull utomlands.
– Titta på Gotlandsfåret, det är ju redan världsberömt! Och Island, där finns det fler får än folk. Vår ull är inte sämre än deras. Våra får kan gå ute stora delar av året och de avmaskas inte på slentrian.
– Jag vill inte skriva folk på näsan, men jag vill visa dem hur de kan få betalt för sina kvalitetsprodukter.
Claudia har ett möte på länsstyrelsen att passa, vi plockar på oss ytterkläderna och går ut till djuren. Hon säger att politikernas utlovade landsbygdsprogram och landsbygdstrategi lika mycket intresserar som upprör henne:
– Den är som en jättelik tratt. Jordbruksverket frågar inte oss vad vi behöver, de måste bli mer lösningsorienterade. Vi är helt i händerna på myndigheterna. I Tyskland, Italien, Frankrike lever småskaligheten i gårdsbutikerna. Här administrerar vi ihjäl oss. Det måste till en attitydförändring, hela vägen. Producenterna och konsumenterna måste komma närmare varandra. Vi måste börja jobba åt samma håll.
I hagen kommer alla 13 emot oss, hungrigt bräkande.
– Får är de mest användbara djur man kan ha; De klär oss, föder oss och håller oss sällskap.