Stefan Löfven deklarerade i förra veckans regeringsförklaring att den omstridda jämställdhetsmyndigheten blir kvar. I höstas gick debatten kring myndighetens val att ge bidrag på en halv miljon kronor till en organisation som sysslar med ”menscertifiering” av arbetsplatser. Dålig prioritering menade vissa, ett spännande initiativ menade andra.
Är det statens uppgift att menscertifiera en arbetsplats?
Frågan är ideologisk. Menscertifieringsförespråkarna behandlade initiativet som om det aldrig skulle existera om inte staten fanns och bidrog med finansiering. Men i relation till andra betydligt allvarligare jämställdhetsutmaningar, och en begränsad myndighetsbudget, är det en befängd prioritering, och initiativet borde stå på egna ben. Om detta inte fungerar kan man fråga sig om efterfrågan finns – dels från företagen, men framförallt från kvinnorna?
Vuxna kvinnor bör samla ihop tillräckligt med självförtroende för att lägga en blodig tampong i den anonyma behållaren på arbetsplatsens toalett, något menscertifieringens initiativtagare hävdade att vissa inte vågade. Det ynka krav ska man kunna ställa, särskilt i relation till att en halv miljon kronor exempelvis kunde hjälpa den kvinna vars rädslor snarare kretsar kring om de kommer överleva ett uppbrott med en våldsam partner.
Som en välviljans sexism finns en uppfattning att inga krav på kvinnor får ställas i jämställdhetens namn. Vi har redan kämpat, nu är det andras tur. Jämställdhetsarbetet ska – paradoxalt nog –skötas av staten och männen. Staten står för kosingen och männen för förändringen. Det är en långt mycket dyrare och krångligare väg att gå än en där fler jämställdhetsinitiativ, så som certifieringen, står på egna ben, och där såväl kvinnor som män står för förändringen. Om inte annat eftersom kvinnor vet bättre än både staten och männen vad som behöver göras.
Bloggarna Hanna och Amanda la i samband med höstens debatt fram initiativ till menskartläggning på jobbet. Alla deras kvinnliga medarbetare skulle få möjlighet att i en gemensam excel-fil fylla i sin menscykel. ”Om någon kommer och vill säga upp sig så kan man säga, men vänta nu, du är där i din cykel, vi kanske ska ha det här samtalet nästa vecka i stället? Att man påverkas så mycket känslomässigt kan vara förödande”, menade duon i en intervju.
Att kvinnor skulle vara för känslostyrda för att fatta informerade beslut om sitt eget liv är ingen ny idé, snarare har den dominerat mänsklighetens historia och de flesta av oss hoppades att den skulle stanna i det förra århundradet. Det är ett märkligt och allt vanligare fenomen att försöken att skapa jämställdhet på något vis lyckas gå så långt att de blir sexistiska. För att försöka göra kvinnor till känslomässiga slavar under sin menscykel är inget annat än ren sexism, en välviljans sexism