Den som påminner om denna del av Förintelsens verklighet är Jackie Jakubowski, i Dagens Nyheter i går. Offren hämtades från sina hem medan grannarna såg på, de fördes genom hela det nazistkontrollerade Europa till utrotningslägren efter tidtabell, många som borde ha kunnat förstå vad som hänt höll kunskapen ifrån sig efter kriget.
Jakubowski skriver ur ett judiskt perspektiv. Men han är också en av dem som gjort mest för att påminna om att Förintelsen inte bara var en judisk tragedi utan drabbade många fler, som romer och personer med funktionsnedsättningar. Medan fixeringen vid judarna som ett dödligt hot mot mänskligheten var själva drivkraften i den nazistiska ”världsåskådningen” så bestämde sig nazisternas ideologer aldrig definitivt för hur romerna skulle betraktas, men resultatet blev lika katastrofalt. Att utvecklingsstörda, homosexuella och andra inte heller skulle få existera i den ”rasrena” utopi som nazisterna hade föresatt sig att skapa stod klart redan innan Förintelsen inleddes.
På Förintelsens minnesdag den 27 januari är det viktigt att komma ihåg att själva begreppet också kan försvåra förståelsen av vad som hände. Idéhistorikern Stéphane Bruchfeldt lyfter fram denna komplexitet i en viktig artikel i Svenska Dagbladet i lördags. Samtidigt som Förintelsen är ett av historiens mest väldokumenterade skeenden så riskerar alla enkla beskrivningar att bli missvisande. Och den centrala roll som minnet av massmordet i dag har fått för den demokratiska världens självförståelse är i verkligheten av ganska sent datum.
Ändå är denna utveckling en viktig förändring. Kanske är det så att kunskapen om en så ofattbar förbrytelse behöver lång tid för att sjunka in och på allvar börja påverka hur vi tänker om oss själva och om den värld vi lever i. Bruchfeldts slutsats är att vi måste minnas så mycket som möjligt utan att fastna i förenklingar som döljer distinktioner, paralleller och samband.
Gör vi det kan vi kanske också undvika ytliga schabloner om Förintelsens drivkrafter och plats i historien. Antisemitism och andra former av grupphat har en förfärande förmåga att överleva och dyka upp i nya sammanhang. Den logik som ledde fram till massmorden kan förgifta hela samhällen på nytt och leda till att någon grupp – judar, romer, muslimer eller vilken annan grupp som helst – attackeras med hjälp av statens maktmedel eller av frivilliga krafter, dödas eller stöts ut. Och ingen av oss kan garantera att just vi aldrig kommer att kunna bli redskap för en ondska av detta slag.
Motmedlet är ständig vaksamhet – både mot farliga tendenser i vår egen tid och mot den förmåga till omänsklighet som finns inom oss alla.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör