En tolkning är naturligtvis att man tänker hålla ihop i alla frågor också i opposition, precis som man gjorde under åtta år i regeringsställning. Stämningsläget den första veckan efter valnederlaget gjorde antagligen att en sådan reaktion kändes naturlig för många.
Men vad betyder det att hålla ihop i alla frågor också i opposition? Det uppenbara svaret är att man i så fall låser sig vid varandra, att partierna avstår från egen idéutveckling och egna analyser och bara lägger fram förslag som alla fyra är överens om. Man uppträder som om man vore regering fast man inte är det.
Skulle några allianspolitiker verkligen vilja följa en sådan linje så har de dåligt minne. När alliansen bildades hade man en egen och ny ”berättelse” om hur Sverige skulle kunna förändras. Arbetslinjen och strävan att bryta det som man kallade för utanförskapet var viktiga ingredienser. Poängen var att man hade något nytt att säga, som uppfattades stå i kontrast till den politik som företräddes av regeringen Persson.
Vill allianspartierna komma tillbaka som ett intressant regeringsalternativ så måste de utveckla sin politik och ta fram nya sidor av de idétraditioner som respektive parti bygger på. Man kan inte köra 2006 års valrörelse i repris 2018. Vart och ett av de fyra partierna har fullgod kapacitet att ta sig an ett sådant utvecklingsarbete på egen hand. Om flera tänker fritt så blir det mera tänkt än om alla ska tänka i takt och inte föreslå något som de andra kan vara mot. Vill man så kan man sedan inför 2018 försöka nå samsyn om några viktiga politiska frågor, på samma sätt som man 2006 nådde samsyn längs linjer som tidigare diskuterats inom partierna lika mycket som mellan dem.
Efter valet 2010 och under den följande socialdemokratiska genomklappningen under Håkan Juholt förekom det debattinlägg på temat att alliansen – eller snarare Moderaterna – skulle gå in för att vara ”statsbärande” på samma sätt som Socialdemokraterna ansåg sig vara under så många decennier. De tre övriga partierna i alliansen skulle då tilldelas avgränsade nischroller medan Moderaterna skulle stå för helhetsansvaret och för sammanhållningen. Det var en obehaglig tankegång, på flera olika sätt, men den uttrycktes verkligen.
Nu saknar Moderaterna partiledare och hela den grupp personer som förknippades med partiets förnyelse under Reinfeldt och Borg har lämnat politiken. I mars ska Reinfeldts efterträdare utses. Men att Moderaterna i viss mening är ur spel under ett antal månader är inget skäl för övriga allianspartier att förhålla sig passiva. Tvärtom har FP, C och KD starka skäl att snarast sätta i gång den renovering av sig själva som är absolut nödvändig, helt oavsett vad Moderaterna kan tänkas göra och tycka.
Fredrik Reinfeldt har fått en hel del kritik för att han lämnade både statsministerposten och uppdraget som partiordförande på samma gång. Han berövade sig själv och partiet möjligheten att påverka det spel om regeringsmakten och budgeten som nu pågår, heter det på sina håll.
Men det kan vara precis tvärtom. Reinfeldt var, som avgående statsminister, så hårt surrad vid masten att han inte hade kunnat agera fritt med landets bästa för ögonen i de komplicerade situationer som nu kan uppstå. Genom att han stiger åt sidan också som partiordförande så får de personer som nu får lov att företräda Moderaterna möjlighet att mer fritt pröva olika handlingsalternativ – sannolikt med det övergripande syftet att dels undvika nyval, dels bidra till någon form av stabilitet också i det nya parlamentariska läget. Folkpartiet, Centern och kristdemokraterna kan på samma sätt, genom att alliansen i viss mening satts ur spel, också agera friare än vad som annars hade varit möjligt.
Att alliansen fungerar som regeringsalternativ vet alla efter åtta år. Vill allianspartierna också återvinna väljarnas förtroende så måste de våga återta den frihet som det nya politiska läget möjliggör.