Frågan följer naturligt av uppståndelsen kring pseudonymen Julia Caesar, hennes ursinniga och ofta öppet rasbiologiska utläggningar på Internet och det försvar hon fått – också på Internet – av en skribent som tidigare anlitats av ett par borgerliga ledarsidor.
Den delen av historien kan vi bortse från. ”Julia Caesar” finns kvar på nätet, i den värld av hatsajter som gör anspråk på att stå för en sannare bild av verkligheten än den journalistik som arbetar med källkritik och under ett tydligt redaktörsansvar. Den som orkar kan följa rundgången mellan olika sajter av detta slag, hur anonyma personer citerar varandra, länkar till varandra och kommenterar varandra.
Uttrycket media betyder ju strängt taget inget annat än en kanal för att vidarebefordra något till en större publik. Det behöver inte handla om nyheter alls, men eftersom de så kallade alternativa medierna vill positionera sig mot de vanliga så är det givetvis en poäng att framställa sig som om det var nyheter man erbjöd.
Ofta är det i stället fråga om lösa rykten eller rena påhitt. Mattias Svensson, redaktör på magasinet Neo, berättar på SVT-debatt om en händelse nyligen i en stad i Mellansverige. En gängvåldtäkt skulle ha begåtts, polisen fick ett signalement men gick inte ut med det offentligt. Tidningarna på platsen kunde alltså inte berätta om signalementet. Det ansåg sig däremot ett antal så kallade alternativa medier kunna – förövarna var invandrare men polisen och tidningarna vågade inte berätta sanningen.
Det var bara det att ingen våldtäkt hade begåtts. Polisen utredde misstanken och fann inget fog för den. Historien är naturligtvis inte unik. Men den illustrerar mycket tydligt vad som är lockelsen – och den mycket stora faran – med ”medier” som inte strävar efter objektivitet och opartiskhet, inte bygger på källkritik och faktagranskning och som sprids utan utgivaransvar.
Att kontrollera fakta kan ta tid. Det gamla skämtet ”kolla aldrig en bra story” är otänkbart som journalistiskt rättesnöre. Den som till äventyrs medvetet jobbar så kan räkna med avsked. Journalister kan ha många åsikter privat, men får inte avsiktligt utgå från egna idéer om verkligheten när en verklig eller påstådd händelse undersöks.
Om man däremot utgår från en bestämd bild av verkligheten – allt man ogillar är sossarnas fel, borgerliga politiker har onda avsikter, invandrare är brottslingar eller något annat i samma stil – så behövs naturligtvis ingen faktakoll alls. Varje rykte kan i stället användas för att bestyrka den färdiga bild av verkligheten man redan har. Och då finns inget behov alls av att vänta med publicering. Ut med allt genast så att folk får se hur det ligger till. Och är man dessutom anonym så riskerar man ju inget – till skillnad från en ansvarig utgivare.
Detta ger naturligtvis en stor fördel till den som envetet vill propagera ett visst budskap, till exempel om invandring. Och sajter av detta slag har dessvärre en stor lockelse – kanske inte så olik den lockelse som ligger i att filma en olycka med mobilkameran. Det är spännande och alltid kan man få ”veta” något som inte berättas på annat sätt och därmed känna sig lite överlägset välinformerad. Att det man får ”veta” kan vara helt fel spelar inte så stor roll, man tar ändå inget personligt ansvar och nästa dag finns säkert ett nytt rykte att klicka fram och dela med andra.
Ändå ser man ibland jämförelser av dessa sajter med den underjordiska förmedling av nyheter, litteratur och politiska inlägg (samizdat) som var så viktig under sovjetdiktaturen. Men det finns naturligtvis ingen likhet alls. Det demokratiska Sverige, med fria medier och fria partier och folkrörelser är inte detsamma som det totalitära sovjetsystemet. Rykten är inte nyheter och felaktiga påståenden är bara felaktiga. De har ingen relevans i något tänkbart samtal.
Det som dessa sajter erbjuder är inte alternativa nyheter utan alternativ till nyheter.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör