Miljöpartiets ledande politiker förstår förmodligen att frågan om tillväxt eller inte är fel ställd. Men gång på gång beslutar partiets medlemmar ändå att MP ska vara ”mot” tillväxt. Nu har det hänt igen, lagom till ett val där partiet hoppas bli accepterat som regeringsparti.
MP är dessutom inte ensamt. Feministiskt Initiativ har uttryckt sig likadant och det är tydligt att konkurrensen från FI satte sina spår i Miljöpartiets kongressbeslut.
Om man tror att tillväxt helt enkelt innebär att människan utnyttjar allt mer av naturens resurser för att producera olika varor så är det klart att man förr eller senare når en gräns. Det uppenbara exemplet är de socialistiska planekonomierna – de kan beskrivas som plundringsekonomier där man saknade instrument för att mäta värdet på naturresurser och där varje nytt ton osäljbart stål ansågs innebära ett ekonomiskt framsteg. Det överdimensionerade uttaget av vatten ur Centralasiens floder ökade ”tillväxten” men ledde samtidigt till att Aralsjön nästan torkade ut.
Tar man hänsyn till poster som avfallsmängder, skador på de ”ekosystemtjänster” som vi alla är beroende av, för tidiga dödsfall eller förött naturkapital när man beräknar ett lands bruttonationalprodukt så kommer man att få helt andra siffror än de officiella. Ekonomen Klas Eklund beräknade häromåret att den verkliga ekonomiska tillväxten i Kina troligen bara var hälften av den officiella eftersom räkenskaperna systematiskt utelämnade sådana effekter.
Men det är inte samma sak som att tillväxt i sig är fel, skadlig eller långsiktigt omöjlig. För Aralsjön fanns en gräns där sjön helt enkelt upphörde att existera. Men så hade det inte behövt gå. Tillväxt i en modern ekonomi uppstår till mycket stor del genom att kunskapen växer. Produktionsmetoderna kan förbättras och resurser av alla slag kan utnyttjas mer effektivt och på ett sådant sätt att framtida produktionsmöjligheter inte skadas. Det skulle mycket väl ha gått att odla bomull i Centralasien utan att leda bort allt vatten från Aralsjön och även då hade man kunnat registrera tillväxt. Hållbar tillväxt eller utveckling, inte nolltillväxt är det mål vi bör ha.
Tillväxt kan mätas med alltför trubbiga metoder och det vi vill uppnå är egentligen inte heller höga tillväxtsiffror i sig utan andra mål – till exempel höjd folkhälsa eller minskad barnadödlighet. Det är lika missriktat att sätta upp ett tak för hur hög tillväxten ”får” bli som att nöja sig med att tillväxtkurvorna pekar uppåt.
Vill man ”stoppa” tillväxten förvandlas politik och samhällsekonomi till ett nollsummespel där förbättringar i ett avseende bara kan uppnås genom försämringar i ett annat. Lika allvarligt är att man då låser fast produktionen vid den teknik som finns just nu – vitsen med ny teknik är ju att man kan använda resurserna bättre och alltså få ekonomisk tillväxt som resultat. Snabb och hänsynslös industriell expansion – som i Kina – kan medföra allvarliga miljökonsekvenser. Men lika sant är att förödda naturresurser ofta är ett resultat av fattigdom och ineffektiva metoder för jordbruk eller uppvärmning.
Vad vi behöver är inte ett ekonomiskt system som förhindrar tillväxt, utan ekonomiska och andra mekanismer som driver fram bättre hushållning och återvinning av resurser. Om samhället ger utrymme för nytänkande och ansvarstagande så är det också sannolikt att vi över tid får fram bättre metoder för livsmedelsproduktion, transporter och annat och att teknik som inte håller måttet gradvis mönstras ut. Och vi kommer att kunna registrera ekonomisk tillväxt som ett av många resultat.
Omvänt kan vi vara säkra på att ett ekonomiskt system som inte tillåter nya företag att startas och nya idéer att utvecklas kommer att innebära stagnation och gradvis tillbakagång. Sådana system finns och har till helt nyligen funnits i en rad länder i vår egen närhet. Miljökonsekvenserna blev katastrofala.