Man kan faktiskt ifrågasätta om Stefan Löfven fått något mandat alls. Det som skett är att allianspartierna och i synnerhet Moderaterna förlorat stort och att Sverigedemokraterna gått framåt. Socialdemokraterna står kvar där de stod 2010 – framgången är inte större än en halv procent. Miljöpartiet har gått bakåt nästan lika mycket och Vänsterpartiet ökade med en tiondels procent.
Feministiskt initiativ har verkligen ökat men kan inte riktigt räknas till den traditionella vänstern. De partier som vanligen sammanfattas som ”de rödgröna” har samma styrka i riksdagen i dag som för fyra år sedan, en nivå som då ansågs innebära ett misslyckande av historiska proportioner.
Stefan Löfven har samlat sitt parti och hejdat det fria fall som pågick under Håkan Juholt. Det är respektingivande. Men han har inte gått till val på en politik av det slag som partivänstern förmodligen ville ha och som präglade Socialdemokraternas valrörelse 2010.
Retoriken har låtit traditionellt socialdemokratisk. Men substansen har inte riktigt motsvarat retoriken. Bärande delar av alliansens politik, som jobbskatteavdragen, har accepterats. Man har en uppgörelse med alliansen om bättre kontroll av friskolorna. Partiet har gått till val på egen hand och avstått från att bilda en formell allians med MP och V – vilket också gjort att man sluppit ifrån en repris av den utrikespolitiska plattform från 2010 som sannolikt dikterades av Vänsterpartiet.
Det har genom hela valrörelsen varit svårt att få grepp om exakt vilka förändringar i den politik som förts de senaste åren som Socialdemokraterna vill se. Löfven har i praktiken sökt ett öppet mandat. Det har säkert delvis berott på behovet att neutralisera den egna partivänstern men har också varit ett uttryck för ansvarskänsla: inför det parlamentariska läge som kunde förutses hade det varit riskabelt att binda sig alltför hårt. Man måste ju kunna förhandla någorlunda förutsättningslöst åt olika håll.
Men något mandat för en ”vänsterpolitik” finns alltså inte. Och Vänsterpartiet har inte vunnit väljare i nämnvärd utsträckning på sitt kategoriska nej till vinster i välfärdsföretag. Sjöstedt kan pressa Löfven en bit, men sannolikt inte alls lika långt som om V hade hört till valets segrare.
Utan något klart eget mandat så ligger Löfvens politiska manöverutrymme snarare i mitten än till vänster. Strategin nu är uppenbarligen att bilda regering med Miljöpartiet, förlita sig på att Vänsterpartiet inte försöker fälla budgeten och sedan försöka lägga politiken i många frågor så nära den som förordas av ett eller flera allianspartier att man klarar de viktigaste riksdagsvoteringarna. Det krävs mycket förhandlingsskicklighet för att klara detta, men det är å andra sidan just den erfarenheten som Löfven har.
Man kan tänka sig att han vill göra upp med Folkpartiet om föräldraförsäkringen, skolan och delar av välfärds- och näringspolitiken, med Centern om näringspolitik och landsbygdsutveckling, med FP och M om energipolitiken och med alla fyra borgerliga partier om försvaret och kanske också om delar av skattepolitiken. I migrationspolitiken råder i dag enighet om grundläggande humanitära principer.
Listan illustrerar tydligt att det faktiskt finns en hyfsat stor samsyn på centrala politikområden mellan de traditionellt ansvarsbärande partierna i Sverige. Någon anledning för något av de borgerliga partierna att på förhand utesluta förhandlingar och gemensamma lösningar finns inte. Det avgörande måste vara politikens innehåll.
Klarar Löfven regeringsbildningen och budgetomröstningen uppstår ett annat problem. På många av de områden där samsyn kan etableras mellan S och ett eller flera allianspartier avviker Miljöpartiet mer eller mindre kraftigt. Löfven skulle ha större frihet att manövrera i det breda mittfältet med en socialdemokratisk enpartiregering. Men nu har han bundit sig för en koalition.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör