När diskussionerna om regeringsbildningen pågick kort efter valet sade Jonas Sjöstedt att om Vänsterpartiet inte kom med i regeringen så skulle partiet gå i opposition. Det var begripligt och konsekvent.
Ändå presenterades budgeten i går på DN-debatt gemensamt av Magdalena Andersson (S), Per Bolund (MP) och Ulla Andersson (V), på ett sätt som gav intrycket att också Sjöstedts parti sitter i regeringen. Finansministern berömde också Vänsterpartiets bidrag till budgetprocessen – samtidigt som hon i nästa andetag hoppades på motsvarande uppställning från allianspartierna.
Magdalena Andersson anser sig säkert ha skäl för berömmet. Men frågan om V i verkligheten är ”nästan” ett regeringsparti eller ett parti i opposition är inte ointressant. Var det ett krav från Vänsterpartiet att få vara med och presentera budgeten för att man skulle ge sitt stöd i riksdagen? Finns det i själva verket en allmän uppgörelse mellan S och MP å ena sidan och V å den andra, om det mesta utom just statsrådsposter? Eller kan V göra helt om och återgå till den utlovade oppositionsrollen?
Frågan visar hur påfallande svag regeringen är. Ännu en illustration kom i onsdags då en omröstning i riksdagens EU-nämnd ledde till att regeringens linje inför EU:s klimattoppmöte förlorade och allianspartiernas vann. Sverigedemokraterna har ju obestridligen rösträtt i riksdagen och om de väljer att rösta likadant som en enad allians så hjälper inte stödet från Vänsterpartiet. Det som hände i EU-nämnden kan snart upprepas igen.
Det enda sätt att få till stånd en starkare regering som finns (bortsett från en stor blocköverskridande koalition), med nuvarande läge i riksdagen, skulle vara att Socialdemokraterna i stället bildar en minoritetsregering utan Miljöpartiet. En sådan regering skulle på ett betydligt friare sätt kunna söka stöd från olika håll i olika frågor. Då skulle det också vara lättare att få det stöd från ett, två, tre eller fyra allianspartier som Stefan Löfven och Magdalena Andersson säger att de vill ha.
I en ledare i går uppmanade Svenska Dagbladet alliansen att försöka fälla regeringen med det uttalade syftet att i stället släppa fram just en sådan regering. Stefan Löfven skulle alltså komma tillbaka som statsminister med allianspartiernas välsignelse – eftersom dessa inte kan få tillräckligt stöd i riksdagen för att regera själva.
Man kan tycka ett sådant villkor hade kunnat ställas av alliansen redan från början. Men Stefan Löfven hade då bundit så hårt för en röd-grön regering att han säkerligen inte hade kunnat överväga en sådan lösning, trots att S då skulle få regeringsmakten på egen hand. Nu blir det till att kryssa fram så gott det går. Men det är svårt att tro att S i längden både kan behandla Vänsterpartiet som ett regeringsparti och samtidigt söka samarbete med alliansen.