I svensk politik just nu representeras den pacifistiska riktningen i första hand av vice statsminister Åsa Romson. Miljöpartiet accepterar visserligen att vi har ett militärt försvar. Men intresset är svagt och Romson föreföll i ett uttalande i veckan vara helt desorienterad i frågan om vilka resurser försvaret har och vad som krävs för att vi ska klara en uppgift som ubåtsjakt. ”Det är inte så att försvaret har lite pengar” och man får ”helt enkelt ta och planera om” var två av de mer uppseendeväckande formuleringarna.
Men man får vara glad att Feministiskt initiativ inte får möjlighet att påverka den nya regeringens försvarspolitik. Två av partiets företrädare, Gudrun Schyman och Veronica Svärd, skrev i Expressen att ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård beror på en ”föråldrad patriarkal politik”. De försökte inte förneka att det kan finnas främmande ubåtar på svenskt vatten, men ansåg däremot att detta inte var något att oroa sig för: ”det tillhör deras arbete”. Att de rörde sig i ett ”gränsområde” var helt naturligt. Stockholms skärgård är alltså ett gränsområde och inte svenskt territorium? Vad anser de två skribenterna om Gotland?
Visst kan militär verksamhet kallas för patriarkal. Men är det ett argument för att låta främmande makt bedriva verksamhet i svenska vatten eller kränka svenskt luftrum?
Det var kanske mycket begärt att försvarsanslagen skulle höjas kraftigt redan i den budget som lades fram i torsdags. Men en kraftig förstärkning är nödvändig och det finns en rejäl riksdagsmajoritet för sådana. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) hör till de politiker som vid sidan av bland andra Jan Björklund (FP) och Mikael Oscarsson (KD) redan under flera år försökt dra försvarspolitiken i en annan riktning. Rimligen borde också MP som nyblivet regeringsparti ha självbevarelsedrift nog att inte aktivt försöka stoppa en förstärkning av försvaret.
Men om ingen ubåt hittas eller om en del av observationerna var falskt alarm? Det påverkar inte helhetsbedömningen. Alltför mycket pekar på att någon form av verksamhet bedrivits i skärgården och det går att se mönster som förbinder denna händelse med tidigare tillbud. Både Finland och Estland har nyligen utsatts för liknande kränkningar och en estnisk officer har rent av kidnappats på estnisk mark och visats upp i rysk tv. Ryssland har lagt om sin utrikespolitik, först gradvis sedan Georgienkriget 2008, nu i snabb takt efter revolten i Ukraina. Häromdagen uppgav Polens tidigare utrikesminister Wladyslaw Sikorski för den amerikanska nyhetssajten Politico att president Putin föreslagit att Polen och Ryssland helt enkelt skulle dela Ukraina mellan sig.
Man får vara fantasifull för att föreställa sig annat än att denna omorientering har att göra med åtminstone tre faktorer: Sovjetimperiets sammanbrott 1991 som är ett uppenbarligen bestående trauma för personer av den typ som Putin representerar och omger sig med, rädslan för att en demokratisk ”smitta” från Ukraina ska sprida sig i det kulturellt och språkligt så närstående Ryssland och de långsiktiga och växande problem som den ryska ekonomin står inför. Den ultranationalistiska och starkt konservativa världsbild som numera är standard i mycket av den ryska regimens propaganda omfattas kanske inte i alla delar av Putin själv, men den tillhandahåller formler och språkbruk som kan utnyttjas för att skapa intrycket att Ryssland åter är en stormakt att räkna med.
Sovjetimperiet lär dock inte kunna återskapas hur mycket Ryssland än rustar upp. Men för de länder som ligger närmast – Ukraina, de baltiska länderna men också Sverige och Finland – har Rysslands ambition att uppträda som stormakt nu blivit en faktor som inte kan resoneras bort. Då kan vi inte heller längre, som tunga socialdemokrater som Jan Nygren och Niklas Nordström markerade i veckan, blunda för frågan om Natomedlemskap.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör