Felet består i att man utgår från sin egen och andras skräck och vrede och tar för givet att något lika stort måste finnas ”på andra sidan” – alltså att någon välorganiserad yttre kraft ligger bakom tragedin. Det faktum att Omar Mateen före dådet hade ringt ett larmnummer och betygat sin trohet till IS kan synas bekräfta föreställningen att det är organiserad islamistisk extremism som ligger bakom.
Så kan det givetvis vara. Men i detta fall talar mycket för motsatsen. Mateen förefaller snarare ha varit en urspårad privatperson, utan större religiöst intresse men med stora svårigheter med sin egen eller andras sexualitet (han ska ha besökt nattklubben Pulse själv och även försökt dejta en person).
Det är inte säkert att någon i IS ens hört talas om honom före massmordet. Att IS därefter tog på sig ansvaret är inte konstigt –terrorsekten är pressad och vill framställa sig som allsmäktig och skräckinjagande.
IS existerar och begår ofattbara grymheter. Kopplingen mellan IS och exempelvis terroristerna i Paris förra året kan inte ifrågasättas, inte heller att ledande personer inom IS hotat med att slå till igen, gång på gång, i Europa och Amerika.
Men alla som besinningslöst skjuter ned andra människor är inte organiserade terrorister. I DN i onsdags påminde den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen om att förövarna bakom attentaten i Boston 2013 och i San Bernardino 2015 alla kan beskrivas som ”självutnämnda medlemmar av större internationella terroristgrupper”.
Om vi utgår från att alla förövare av detta slag ingår i en storskalig krigföring mot västvärlden, så stärker vi bara deras föreställning om sin egen betydelse. Den som hittills levt ett anonymt liv kan stiga till berömmelse genom ett spektakulärt massmord som sägs vara utfört i något ”högre” syfte. Skulle IS inte längre locka så kan man alltid deklarera sin hängivenhet för någon annan gruppering.
Vi bör inte ge potentiella terrorister av detta slag den känsla av storslagenhet som de eftersträvar genom att behandla dem som något annat än de brottslingar som de är. Det som behövs är vaksamhet och effektivt polisarbete. Men inte heller sådant kan skydda oss helt. Omar Mateen hade granskats av polisen men inte kunnat bindas till något.
Att ännu en gång lova kamp (eller krig) mot den organiserade terrorismen lyfter inte bort den hotbild som urspårade människor i behov av bekräftelse kan utgöra. Kampen mot terrorismen bedrivs ändå, dag efter dag – i Mellanöstern (mot IS), i Somalia (mot al Shabaab), i Västafrika (mot Boko Haram) och i västvärlden (mot lokala avläggare av organisationer av denna typ).
Den kampen måste vi räkna med att föra under lång tid framåt, även om IS skulle förlora sin territoriella bas i Syrien och Irak. Personer som deltagit i halshuggningar, slavhandel, massmord och annat som skett under IS banér, eller som ”bara” slagits vid fronten kan komma att spridas över världen och utgöra stora säkerhetsrisker var de än dyker upp. Men inte heller detta gör alla urspårade personer med skjutvapen till medlemmar i något större terrornätverk.
Vad som däremot är ett obestridligt faktum är att hatet mot homosexuella existerar mer eller mindre påtagligt runt om i världen. I många västländer har det avtagit, men odlas mer intensivt än tidigare i de extremistgrupper som inte påverkats av attitydförändringen.
I Ryssland spelar krafterna kring Putin systematiskt på detta hat för att legitimera sin egen ställning och sin politik mot EU (Gayropa, som det heter i propagandan). I en rad muslimska och afrikanska länder är förbud mot homosexualitet en självklar del av lagstiftningen och flera länder har dödsstraff.
Politiska och religiösa extremistgrupper av i övrigt mycket skiftande slag förenas ofta av hat mot homosexuella, liksom av hat mot judar. Man behöver inte hänvisa till IS för att förstå hur farligt detta hat kan vara, för enskilda människor och för samhället.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör