I marxistisk terminologi är ”det klasslösa samhället” både historiens oundvikliga slutpunkt och den vision som ska vägleda det politiska arbetet. Att vilja utjämna klasskillnader är hedervärt. Att tro att de kan avskaffas en gång för alla är en farlig villfarelse.
Klasskillnader kan beskrivas med hänvisning till ekonomiska, kulturella, maktpolitiska eller andra faktorer. Att upphäva dem helt kan bara betyda att alla bokstavligen ska ha samma livsvillkor, tjäna lika mycket (eller lite), bo lika bra (eller dåligt), ha samma utbildning och samma ställning i samhälle och arbetsliv. All utveckling är utesluten eftersom varje nytt initiativ skulle leda till skillnader som innebär att det utopiska tillståndet upphör. Och mycket riktigt så har varje regim som proklamerat ”klassernas avskaffande” också varit en förtryckarregim där fritt sökande efter ny kunskap, fritt företagande och fria medborgarinitiativ setts som ett hot – samtidigt som de styrande blivit en ny härskande klass med privilegier som varit oåtkomliga för andra.
Också begreppet ”klasskamp” är i grunden ett uttryck för ett statiskt tänkande – det antyder ett nollsummespel där vinst för en grupp är förlust för en annan. Klasskillnader ska bekämpas, men det vi ska önska oss är ett samhälle med stor öppenhet och social rörlighet, där både politiken och det fria samhällslivet kan skapa möjligheter för alla. Det är också temat för den nyutkomna debattboken Klassresan från den liberala tankesmedjan Bertil Ohlin-institutet. I boken märks en underliggande oro för att de faktorer som gjort klassresor möjliga och naturliga för många svenskar håller på att förlora sin kraft.
För individen betyder möjligheten till klassresor i olika riktningar en möjlighet att få bli den man vill vara, oavsett vilken bakgrund man har. För samhället betyder klassresor att människors talanger och idéer kan tas tillvara. Ståndscirkulationen, som det heter i mer vetenskapliga analyser, har genom historien bidragit till att lyfta både enskilda människor och Sverige som nation.
Det är lätt att se att skolan och utbildningssystemet i stort är en nyckelfaktor för att möjliggöra klassresor. Fokus på kunskap, tidiga insatser för elever som har svårt att hänga med, riktig lärarledd undervisning och betyg som ger ett kvitto på vad man har lärt sig är exempel på sådant som kan kompensera skillnader i sociala och ekonomiska förutsättningar. Det är märkligt att skolan under så många år, med hänvisning till missförstådda jämlikhetsideal, fick utvecklas i motsatt riktning.
Klassresan börjar inte bara i klassrummet utan också i tågkupén, skriver ekonomen och riksdagsledamoten Mats Persson (FP) och påminner om vad en fungerande infrastruktur betyder för att vidga arbetsmarknaden. Ola Nordebo, politisk chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, belyser folkrörelsernas och folkbildningens betydelse för att öppna nya möjligheter och professor Pontus Braunerhjelm påtalar betydelsen av goda villkor för entreprenörskap. Caroline Dahlman, ledarskribent på Kristianstadsbladet, skriver om de hinder för människors utveckling som ligger i föreställningen att man ”sviker” sin grupp eller klass om man strävar efter något annat mål än det på förhand givna.
Men det finns också en paradox som består i att utjämning i dag kan leda till minskade möjligheter för andra i framtiden. En sammanpressad lönestruktur och en stel och uppdelad arbetsmarknad minskar rörligheten och riskerar att urholka värdet av en högre utbildning. En bostadsmarknad som inte fungerar för låginkomsttagare kan antas ha liknande effekter. Docent Jesper Roine visar samtidigt att dynamiken över tid riskerar att gå förlorad om inkomstskillnaderna blir för stora.
Bilden är inte entydig. Olika faktorer kan både förstärka och väga upp varandra. På samma sätt är klassbegreppet i sig i ständig rörelse. Upphävs skillnader på ett område så kan nya träda i deras ställe. Det finns inget slutmål och det är just det som är poängen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör