Ordet har förekommit ett antal år, utan att definieras. Men Mathias Bred, ledarskribent i moderata Smålandsposten, kommer så nära en definition man kan göra i en ledare i tisdagens tidning.
Liberalkonservatism, skriver Bred, är ”den politiska tradition som de svenska Moderaterna har bekänt sig till sedan Gösta Bohmans dagar, men partiet kan klassificeras som liberalkonservativt tillbaka till Arvid Lindman.” Han hänvisar också till det brittiska konservativa partiet och till ett antal andra måttfulla högerpartier i olika länder som under lång tid har verkat i samma anda.
Det finns ingenting att invända mot detta. Vi har att göra med en term som i första hand är partipolitisk och som beskriver en form av praktisk politik, bedriven av partier som kallat sig konservativa och som verkat inom ett samhälle och ett politiskt system som till stor del formats av liberala idéer.
På Arvid Lindmans tid var den svenska högern liberalernas huvudmotståndare. Liberalerna drev på för allmän rösträtt – högern spjärnade mot. Liberalerna stod för parlamentarism – högern ville bevara så mycket som möjligt av den personliga kungamakten. Liberaler höll på frihandel – högern var protektionistisk. Liberalerna stod för andlig och intellektuell frihet och sociala reformer – högern oroades av nedbrytande samhällskritik och upplösta auktoritetsförhållanden.
I frågor av detta slag var Socialdemokraterna liberalernas naturliga allierade och de två partierna beskrevs ofta som ”vänstern” (dagens Vänsterparti har ingenting med detta att göra). Arvid Lindman var ingen liberal, men han förmådde sitt parti att acceptera att samhället förändrades i liberal riktning.
Lika sant är att Socialdemokraterna ville upphäva marknadsekonomin och ge staten den avgörande rollen i ekonomin medan liberalerna såg det fria initiativet och det enskilda ägandet som avgörande för att de ”välståndsbildande krafterna” skulle fungera. Liberaler kan ha olika åsikter om mycket men förenas av en envis vägran att tillerkänna kollektivet, litet eller stort, ett egenvärde som går utöver de enskilda människornas. Kontroll av makthavare, frihet för den enskilde att växa och utvecklas, motstånd mot privilegier och särbehandling är ständigt närvarande principer. Skillnaden är uppenbar, både mot socialismens klassperspektiv men också mot konservatismens föreställning att det öppna liberala samhället kastar ut människor i en värld utan sammanhang, normer och högre ideal.
Konservativa politiker och partier, likaväl som socialistiska, har tagit intryck på olika punkter av sina liberala motståndare. Det bör vi vara glada för. Men liberalismen som politisk idétradition förblir något helt annat än konservatism och socialism.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör