Hennes akuta problem är att bli evakuerad och slippa bo i ett hus där bottenvåningen vattenfylls under sommaren. I ett större perspektiv är det som händer Larisa Nojeva ett av många symptom på klimatförändringens effekter. I Sibirien har man ofta byggt husen på stolpar eller pelare för att undvika att permafrosten ska tinas av husvärmen. Nu tinar den ändå. För varje år blir temperaturen inne i den ”eviga” tjälen 0,1 grader varmare säger klimatforskaren Sergej Zimov i ett av sommarens mest läsvärda reportage, Anna-Lena Lauréns och Lotta Härdelins skildring från nordöstra Sibirien i DN den 30 juli och 2 augusti.
Extrem väderlek, dåliga somrar och uteblivna vintrar har förmodligen alltid förekommit – i alla fall på våra breddgrader. De säger kanske inte i sig, eller ännu, något helt avgörande om den globala uppvärmningen. Men det som händer i permafrostområdet – som också bland annat omfattar norra Kanada – är desto mer påtagligt. Den genomsnittliga temperaturhöjningen i världen sedan 1880-talet brukar beräknas till drygt 0,8 grader. I polarområdena går det mycket fortare. Två grader i genomsnitt globalt betyder fem grader i Arktis, enligt The Arctic Resilience Report från 2016.
Den omedelbart synliga konsekvensen är att tidigare fast – alltså frusen – mark förvandlas till bottenlös dy. Hus och vägar sjunker, flodstränderna försvinner, allt större områden dränks av vatten. Konsekvenserna för människorna blir oöverskådliga.
Men det räcker inte med detta. Marken i världens permafrostområden anses innehålla mer kol än vad som finns samlat i alla världens skogar. När det organiska materialet tinar sätter biologiska processer in som frigör väldiga mängder växthusgaser.
Lauréns och Härdelins reportage och bilder borde vara nog för att få också inbitna klimatskeptiker att tänka om. Något händer obestridligen och vi har egentligen vetat om det länge. Men Sibirien är långt borta, och det har varit ont om skildringar därifrån. De flesta av oss tänker antagligen i första hand på Stalintidens slavläger i samma område – vid Kolymafloden – som Laurén och Härdelin besökt.
Vad händer om denna process fortgår i trettio, fyrtio eller femtio år till? Vi kan bara gissa. Kan något göras? Ja, förutom att hejda utsläppen av växthusgaser globalt så kan det också finnas andra möjligheter.
Sergej Zimov menar att skogen, tajgan, är en del av problemet. Skogsbeklädd mark absorberar värme på ett helt annat sätt än grässtäpp. Alltså bör man försöka återskapa de grässtäpper (mammutstäppen) som fanns i dessa områden innan de stora förhistoriska gräsätarna dog ut eller utrotades. Det skulle sänka temperaturen i marken påtagligt. Zimov och hans forskargrupp är redan i full gång. På trettio, fyrtio eller femtio år kan mycket uträttas.