Men när riksdagens andre vice talman Björn Söder säger att judar och samer inte är svenskar är det nödvändigt.
Söder intervjuades i Dagens Nyheter i söndags i anslutning till SD:s kommundagar i Västerås. När reportern Niklas Orrenius frågar om konsekvensen av SD:s uppfattning att ”folket” måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera lägger Söder själv ut texten om judar, samer och senare också om kurder. Men det han säger kunde gälla för vilken grupp som helst.
Söder påstår – utan spår av belägg - att de flesta med judisk bakgrund i Sverige har ”lämnat sin judiska identitet”. Då kan de räknas som svenskar. Om de inte har gjort det så ”behöver inte det vara ett problem”. De kan få vara medborgare även om de inte tillhör den svenska ”nationen”.
Eller kanske inte? Vi har alla en mängd identiteter, som förändras, påverkas och kombineras med varandra. I ett sammanhang kan en identitet kännas viktigast, i andra sammanhang är det andra.
Men i SD:s Sverige rår man inte själv över vem man är och hur man vill uppfatta sig själv. Vad Söder säger är ju att Partiet tar sig rätten att avgöra vilka som tillhör ”nationen” och avgöra vilka rättigheter man har eller inte har.
Judiska Centralrådets ordförande Lena Posner-Körösyi är rasande. Jag avgör själv vem jag är, säger hon och konstaterar att Björn Söders uttalande är en förolämpning. Och förolämpningen gäller naturligtvis inte bara judar utan varenda svensk som inte motsvarar SD:s godtyckliga definitioner.
I samma ögonblick som man börjar låsa fast människor vid dunkelt beskrivna ”nationer” och betrakta somliga som överordnade och andra som ”gäster” så öppnar man dörren för diskriminering, utvisning, indragna medborgarskap eller annat. Den parallell som Posner-Körösyi drar till 1930-talet är fullständigt befogad.
Men man behöver inte gå till 30-talet och inte heller till nazismen. I Polen 1968 bestämde det maktägande kommunistpartiet att judar, som hittills haft samma ställning som andra invånare i landet, inte längre var önskvärda.
De judar som överlevt andra världskriget trakasserades, förlorade sina jobb och drevs ut ur landet – i många fall till Sverige. Anklagelsen var att de i sin egenskap av judar inte kunde vara riktiga polacker - och vem som var polack avgjordes av Partiet.
I den begreppsapparat som ledande Sverigedemokrater använder talas det ofta om en kamp mellan det ”nationella” och det ”kosmopolitiska”. De är naturligtvis medvetna om att ”kosmopolit” var just det kodord för judar som användes i det stalinistiska Östeuropa.
Ännu en ledande Sverigedemokrat, Kent Ekeroth, har med partiets stöd just motionerat om registrering av kriminellas föräldrar – om de är födda utomlands. Logiken är densamma. Du är inget i dig själv. Det enda som räknas är vad Partiet tror om din bakgrund. Ett sådant samhälle kan aldrig hålla ihop.