De spektakulära framgångarna för terrororganisationen Islamiska staten, IS, ändrar förutsättningarna.
Sedan IS brutalt och offentligt mördat två amerikanska journalister och hotat religiösa minoriteter med döden om de inte omvänder sig har omvärlden inget val. En sådan organisation kan inte lämnas fri att kontrollera stora delar av Mellanöstern. Och utan amerikansk medverkan förmår omvärlden inte mycket. I en eller annan form måste USA engagera sig. President Barack Obama har nu i ett tv-tal beskrivit hur den amerikanska insatsen kommer att se ut.
Situationen är ytterligt komplicerad. IS fick luft under vingarna under inbördeskriget i Syrien och kunde utnyttja det massiva missnöjet med Nouri al-Malikis regering i Irak för att skapa ett sammanhängande maktområde, ett ”kalifat”, som täcker in delar av båda dessa länder. Ideologin är sunniislamisk extremism i dess mest militanta form och det uttalade målet är att utrota ”otrogna” och ”kättare” i hela den muslimska världen. Dit hör shiamuslimerna som utgör majoritet i Irak och helt dominerar i Iran, liksom alawiter och andra minoritetsgrupper i Syrien som alltjämt stöder Bashar al-Assads våldsregim. IS måste bekämpas, men inte på ett sådant sätt att man hjälper Assadregimen eller ger spelrum åt shiamuslimska extremister i Irak.
Efter Bushadministrationens illa genomtänkta krig i Irak har tanken på att sätta in amerikansk marktrupp i Mellanöstern blivit näst intill omöjlig. Det är naturligtvis inte heller i längden möjligt för USA att kontrollera så stora områden militärt. Huvuddelen av insatsen måste göras av lokala aktörer, som kurderna i norra Irak eller den nya irakiska regering som bildats sedan Maliki till sist tvingades avgå. Betydelsen av regeringsskiftet i Bagdad har också tydligt markerats genom utrikesminister John Kerrys besök där dagen före Obamas tal.
I stället för amerikansk marktrupp bör man alltså räkna med flyg- och drönarinsatser mot IS både i Irak och Syrien, amerikanska rådgivare till Iraks regeringsstyrkor och till kurderna, och utbildning av mer ”moderata” syriska rebellgrupper. Den humanitära hjälpen till IS offer ska utökas, liksom det underrättelsesamarbete som kanske kan försvåra IS finansiering och rekrytering. Flera länder har redan aviserat att de är beredda att medverka – tanken är alltså att bygga upp en koalition mot IS i stället för att USA agerar ensamt.
USA återgår inte till Bushs politik, utan snarare till Clintons, med insatserna i Bosnien och Kosovo som mönster. Det är också den form av engagemang som har förutsättningar att få stöd bland politiker från båda partierna liksom från en större amerikansk allmänhet. Men balansgången förblir delikat. Några snabba framgångar ska man inte vänta sig. Men alternativet att titta bort finns inte.