Kina är ingen demokrati. Landet är inte heller en fri marknadsekonomi. Det kinesiska kommunistpartiet har skapat en stats- och partistyrd kapitalism som på 25 år har höjt den materiella levnadsstandarden, men samtidigt förstärkt den redan tidigare stora korruptionen, skapat stora klyftor inom landet och kvävt all fri samhällsdebatt. Den kommunistiska regimens förbud mot fria organisationer av alla slag, religiösa, fackliga, politiska och andra, är oförändrat.
Den som känner till de kommunistiska regimernas historia förstår att just detta är en av de avgörande faktorerna bakom våldet mot folket för 25 år sedan. Kina upplevde under 1980-talet en period av ekonomiska experiment och ökad öppenhet mot omvärlden, samtidigt som diktaturens institutioner i övrigt bestod. När partiets generalsekreterare Hu Yaobang, som förknippades med liberaliseringarna, avled i april 1989 utlöstes studentdemonstrationer, med växande deltagande från andra befolkningsgrupper, till förmån för politiska reformer.
Studentledare i Peking beslöt att bilda en från partiet och universitetet helt oberoende organisation. I en kommunistisk diktatur är ett sådant steg alltid ett direkt hot mot de styrande, eftersom varje organisation som inte kontrolleras av partiet automatiskt blir ett centrum för alla former av okontrollerad politisk eller social aktivitet. I Sovjetunionen kunde man få 25 år i Gulag för att ha ”bildat en organisation”. När Solidaritet bildades i Polen 1980 var det fråga om samma hot. Kommunismens logik kräver att partiet kontrollerar allt. Lösgör man en sten så faller snart hela bygget.
De personer som ytterst kontrollerade partiet, Li Peng och Deng Xiaoping, förstod logiken mycket väl och kommenderade den 19 maj ut trupper för att slå ned demonstrationerna med våld. De hejdades av en allmän resning i Peking och kom inte in i stadskärnan. Det var alltså fråga om en regelrätt revolt i huvudstaden och demonstrationerna spred sig snabbt till åtminstone 132 andra städer i Kina.
Ett nytt försök gjordes den fjärde juni. Enligt det kinesiska Röda korset dödades 2 600 personer i en massaker som i huvudsak ägde rum i Pekings förorter och inte på Himmelska fridens torg, även om det är dramatiken där som gett namn åt händelserna. Chocken när Folkets befrielsearmé sköt skarpt rakt in i folkmassorna var så stark att revolten knäcktes. Sedan dess har censuren effektivt försökt sudda ut precis allt som hände våren 1989 ur kinesernas medvetande. Inte ett ord får sägas, samtidigt som människor ska förmås att avstå från nya krav på demokrati genom en kombination av skräck och stegrad levnadsstandard. Och omvärlden, i form av storföretag och politiska ledare, har spelat med.
Men en sådan ordning kan inte bestå. Vi får inte låta oss bländas av glansen från Kinas nya rikedom.