Ett exempel från i somras gäller SD-reklamen i Stockholms tunnelbana. Andra exempel gäller tidningarnas och andra mediers rätt att själva välja sitt material och själva definiera sin värdegrund. Det finns skäl att än en gång försöka reda ut begreppen.
Yttrandefriheten i Sverige garanteras i två grundlagar: Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Grundlagar har en särställning i lagsystemet genom att de anger de grundläggande värderingar och rättsprinciper som ett öppet samhälle bygger på, och kan bara ändras med två riksdagsbeslut med mellanliggande val.
Censur innebär att staten eller något annat politiskt organ i förväg granskar vad som ska sägas eller tryckas. Sådant förekommer i många länder men är förbjudet i Sverige. Staten bestämmer inte vilka tidningar som får finnas, vad de ska stå för eller vilka texter som kan publiceras. Hela ansvaret för sådana frågor ligger hos tidningarna själva, deras ägare och ansvariga utgivare. Detsamma gäller för övriga medier.
Därför är det inte fråga om censur om en tidning avstår från att trycka en viss text eller sprida den på nätet. Tvärtom är det tidningens redaktion som utövar sin grundlagsfästa rätt att prioritera mellan tänkbara ämnen och artiklar, välja läsvärda debattinlägg eller uttrycka åsikter i frågor som tidningens redaktion tycker är viktiga – utan påtryckningar utifrån.
Det är egentligen samma princip som säger att den som äger en byggnad inte är skyldig att upplåta den som anslagstavla åt andra, kommersiella eller politiska, intressen och att den som äger en bit mark inte är skyldig att låta andra hålla torgmöten eller marknadsföringsjippon på samma plats. Den som vill ordna möten eller sprida ett budskap, politiskt eller kommersiellt, har sin fulla frihet att göra det, under grundlagarnas skydd, i andra lokaler eller på det som kallas för allmän plats, alltså gator och torg.
Principen gäller också för skattefinansierad verksamhet. Bibliotek, trafikföretag och andra förutsätts ha riktlinjer för vilken annonsering som kan tänkas eller vilken typ av verksamhet man kan upplåta lokaler för. Yttrandefriheten hotas inte om porrklubbar i Stockholm inte tillåts affischera i tunnelbanan och inte heller om SL tackar nej till affischer som man anser är stötande eller sårande mot en viss folkgrupp. Detsamma gäller om ett bibliotek avstår från att hyra ut lokaler till ett evenemang som kan antas få en karaktär som inte är förenlig med andan i den verksamhet man bedriver.
Både dagstidningar och tidskrifter har startats för att informera, granska och ge utrymme för debatt i viktiga samhällsfrågor. Den fria pressen och de fria folkrörelserna föregick historiskt sett det demokratiska genombrottet.
Opinionsjournalistiken bedrivs på ledar- och debattsidorna. Det är en demokratisk nödvändighet att både de som för dagen har makten och de som gör anspråk på att få ta över den ska utsättas för daglig granskning på ett sätt som är tillgängligt för alla.
Ledartexter ska ta ställning, men ledarsidorna är inte något forum för löst tyckande. Ledartexter ska skrivas med respekt för fakta och förutsätts ingå i en tradition av ställningstaganden och argument som tillsammans ska forma en politisk hållning som går att känna igen över tid.
Politik handlar om långt mer än de ”höger-vänsterfrågor” som de flesta är vana vid. UNT har som liberal tidning inte bara åsikter om skatter, skola och försvar utan framför allt i frågor som handlar om människors frihet och likaberättigande. När de värden som bär upp det öppna samhället systematiskt attackeras av målmedvetna grupper är tidningens roll självklart att bjuda motstånd.
Därför kommer UNT inte att försöka medla där ingen medling är möjlig eller tiga inför hot mot toleransen, öppenheten och rättssamhället. Tvärtom. Tidningen föddes i kamp för demokratin.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör