Vissa baser uppges ha avvecklats och trycket växer mot IS högkvarter i staden Raqqa. Attackerna utförs i första hand av USA, men med stöd och medverkan från Saudiarabien, Jordanien, Bahrain, Qatar och Förenade arabemiraten.
Det är fråga om fem konservativa monarkier utan demokratiska inslag, men så ser nu den politiska verkligheten i Mellanöstern ut. Ännu en del av denna verklighet är att USA i praktiken bekämpar samma fiende som Assad-regimen i Syrien, som därtill hela tiden stötts av Iran, USA:s ärkefiende och Saudiarabiens rival om inflytande i Mellanöstern. Och Syrien och Iran samt den Iranstödda irakiska shiaregimen under Nouri al-Maliki bär själva ett tungt ansvar för att IS kunnat växa fram och få en viss acceptans bland ländernas sunniter.
Det var inte så här den syriska revolutionen borde ha utvecklats. Oavsett vad sekulära och relativt demokratiska exilsyriska grupper och koalitioner säger så har dominansen på plats i Syrien steg för steg glidit över till allt extremare grupper. Men att IS är en organisation som tycks besatt av att mörda ”otrogna” lika väl som andra muslimer gör inte regimen i Syrien ett dugg bättre.
Den som vill följa hur denna utveckling gått till kan ta del av UNT-kolumnisten Aron Lunds nya bok Syrien brinner (Silc förlag). Aron Lund är antagligen den person i Sverige som har de djupaste kunskaperna om Syriens historia och politiska landskap och är också en av de ledande internationella analytikerna, knuten till Carnegie-stiftelsen i Washington. Man blir inte glad när man läser hans skildring av det syriska inbördeskrigets olika faser, men man blir betydligt bättre informerad och kanske mindre benägen till önsketänkande.
Riskerna med USA:s och dess allierades aktioner är formidabla, liksom riskerna skulle ha varit formidabla om USA på ett tidigare stadium engagerat sig i det syriska inbördeskriget. Men riskerna med att låta IS och närstående rörelser härja fritt och breda ut sin terror över allt större delar av Irak, Syrien och därefter kanske andra länder i området hade varit ännu större.
Man kan mäta graden av extremism på olika sätt, men en händelse som säger ovanligt mycket om IS karaktär är att organisationen nyligen sprängt den armeniska kyrkan i Der Zor i östra Syrien, den plats som blivit symbolen för folkmordet på armenier under första världskriget där överlevande från dödsmarscherna genom det osmanska imperiet mördades med extrem brutalitet. Helgedomen uppfördes så sent som 1989-90 som ett minnesmärke och museum över detta folkmord. Det som en sådan handling säger om IS världsbild och avsikter går inte att feltolka.
En organisation som IS kan inte tillåtas få kontroll över delar av Mellanöstern. Men vad blir nästa steg om luftangreppen är framgångsrika? Till sist måste någon gå in med marktrupp.