När industrinestorn Marcus Wallenberg dog 1982 sade förre statsministern Tage Erlander: ”Han byggde Sverige med oss”. Under hela efterkrigstiden fanns en särskild relation mellan socialdemokratin, då synonym med staten, och Wallenbergsfären, till hälften synonym med näringslivet. Då båda hade ett gemensamt intresse av att bevara stordriften och den goda konkurrenskraften i industrisamhället. Sedan råkade de också personligen komma bra överens, särskilt finansministern Gunnar Sträng och Marcus ”Dodde” Wallenberg.
Denna bubbla kunde förstås inte vara för evigt. 1970-talet innebar ett bryskt uppvaknande för industrin, med oljekris, galopperande inflation och löner, med vikande konkurrenskraft som följd. Det var också årtiondet då den hittills största konfrontationen mellan Socialdemokraterna och näringslivet tog form. Orsaken var inflytandet från vänstern i partiet, särskilt LO. Förslaget om löntagarfonder presenterades för första gången i augusti 1975.
Det var ett urvattnat förslag om ”vinstdelningsskatt” som till slut motvilligt genomfördes efter S-valsegern 1982. Den 4 oktober året därpå, och åtta år framåt, demonstrerade tiotusentals mot fonderna i Stockholm. Först när det åter blev maktskifte 1991 kunde löntagarfonderna förpassas till historien. Men såren finns kvar, inom socialdemokratin och mellan partiet och företagen. Man litar inte riktigt på varandra längre.
Härom veckan valde Socialdemokraterna åter att gå vidare med ett förslag man nog inte riktigt tror på, ett vinsttak för välfärdsföretag. Ännu en gång beror det på inflytande från vänster, då Vänsterpartiets Sjöstedt (sannolikt) ställt ultimatum för att stödja budgeten. Och ännu en gång stormar det i näringslivet: ”En våt filt över företag inom vård, skola och omsorg”, står det att läsa i toppen på Svenskt Näringslivs hemsida.
Kjell-Olof Feldt, S-finansminister på 1980-talet och en av de största interna kritikerna av löntagarfonderna, tar upp bollen (Expressen Debatt 7/9) och säger att regeringen åter skapar sår som får svårt att läka. Han förutspår att partiet går till val nästa år med en hopplös fråga i sitt knä, den ”att ifrågasätta rätten till vinst i företag, som utan klander, ur alla synpunkter framgångsrikt, sköter den verksamhet man bedriver enligt lag och, i skolornas fall, med statligt tillstånd”.
Det ligger i Vänsterpartiets natur att ifrågasätta alla former av vinst. Men för Feldt och de flesta andra S-politiker är företagande något i grunden positivt, något som bygger välstånd. Som politiker gäller det att segla med vinden, inte mot den, och ta till vara de arbetstillfällen som bjuds och reglera marknaden i samklang med företagen. Man ger och tar och båda blir vinnare i slutändan.
Sedan tre år har Sverige åter en S-ledd regering. Bemanningsföretag och rutföretag. Utstationeringsdirektiv. En storbank som plötsligt flyttar till Finland. Hur ska förtroendet kunna återvinnas? Tänk så lätt det var att bara kunna ta en kopp kaffe med Dodde.