De går fram genom tunnelbanetåget, Bim och Daniel. ”Jag och min fru söker bidrag för en natt på vandrarhem. Varje krona är ett steg mot tak över huvudet. Om ni vill vara så vänliga…” Det hemlösa paret är med i filmaren Christoffer Hjalmarssons 36 dagar på gatan (SVT Play) och som tittare får man snart klart för sig att det här med vandrarhem inte är så högt prioriterat. Heroinet är nummer ett för missbrukarna Bim och Daniel.
Efter måndagens besked från Högsta förvaltningsdomstolen är det fritt fram för kommuner att införa lokala tiggeriförbud, om det sker inom ”avgränsade områden”. Men särskilt i mindre kommuner blir ju ett sådant avgränsat förbud i stort sett heltäckande. Var ska man tigga pengar om inte där folk rör sig, vid tåg, bussar och köpcentrum?
Bim och Daniel behöver vård för sitt missbruk för att sedan kunna slussas ut i samhället igen. Andra hemlösa behöver vård inom psykiatrin eller annan hjälp för att få ordning på sina liv igen. Och romer från östra Europa behöver ett stopp för diskrimineringen i sina hemländer, i första hand Rumänien och Bulgarien.
Hela diskussionen om tiggeriförbud handlar just om romerna, som också kallades ”EU-migranter” när de började komma till Sverige för fem, sex år sedan. De spred ut sig vid köpcentrum från Ystad till Haparanda för att få pengar till mat och husrum därhemma, och för att deras barn skulle få gå i skolan. Frågorna och spekulationerna var många. Hur organiserat var tiggeriet? Det har kommit domar mot sådana nätverk, men för den stora majoriteten verkar tiggandet i Sverige helt enkelt vara det enda sättet att få pengar till livets nödtorft.
Kommuner har agerat mot tillfälliga boplatser utan sanitära utrymmen. Antalet tiggare har också minskat stadigt de senaste åren – delvis på grund av reglerna men också på grund av att folk ger mindre pengar. Nu kommer alltså tiggeriförbudet mot dem som är kvar. Vellinge kommer att följas av fler även om exempelvis Uppsala tvekar (Erik Pelling (S) i SVT 17/12). Eskilstuna väntar på domstolsbesked för en annan variant – tillståndsplikt för tiggeri.
Gemensamt för de hemlösa och romerna är att ett tiggeriförbud inte löser det grundläggande problemet – det flyttas bara någon annanstans. En missbrukare som inte får gå i en varm tunnelbanevagn kommer att ägna sig åt snatteri, inbrott eller personrån i stället. Med stort lidande som följd, både för dem själva och för andra.
Romerna flyttas i stället utom synhåll för oss. Igen. Som de gjort i alla länder i alla tider. Här får ni inte vara! Dokumentärfilmen om Katarina Taikon (Taikon, 2015) visar vad som hände när 47 förvisade franska romer kom till Sverige 1969. De var släktingar till romska koncentrationslägerfångar som ingen velat ge asyl efter kriget. Sverige hade också en del av skulden, enligt Katarina Taikon. Men Sverige utvisade de 47 romerna. Och skulden finns kvar. Den är mindre än Rumäniens, men den finns.