Jan Helin är delvis ångerfull. Den före detta chefredaktören på Aftonbladet fick något av ett journalistiskt genombrott när han som reporter för drygt 20 år sedan följde det kriminella gänget Familjen i Borlänge. Det var inte Helin själv som döpte gänget, men han låg bakom många rubriker som innehöll dess namn. Familjen blev snabbt ökänd och riksbekant, och drog till sig mängder av kriminella från hela landet.
Namnet var viktigt, men det som verkligen lockade med Familjen var livsstilen. Eddie, Lennie, Joel och de andra glänste med sina bilar och sin rymliga bostadsrätt, där tjejerna kom och gick och där det i princip fanns obegränsad tillgång till alkohol och droger. Outsiderstämpeln var också viktig. Gänget följde sin egen kodex och inställningen till myndigheterna var tydlig – i kvällspressen kunde man läsa att Familjen hade förklarat krig mot polisen.
I efterhand är det tydligt att det var en ojämn kamp på slagfältet. Sigge Dabrowskis radiodokumentär Familjen – tonårsligan från Borlänge (i fem delar på P3 Dokumentär) visar vad Familjen egentligen handlade om, och vad kriminella gäng i grunden ofta handlar om: trasiga familjer med missbruk, kriminella och frånvarande pappor samt ofta förgäves kämpande ensamstående mammor.
I Familjen ingick således han som drog sitt första haschbloss som spädbarn (sugreflexen var ett obekant fenomen för hans pappa). Där fanns han som drack en cocktail på amfetamin som treåring och sprang runt i lägenheten i turbofart i timmar tills han lugnade sig. De vuxna i rummet var oroliga, men instinkten att inte blanda in myndigheterna vägde tyngre. En annan fick tidigt hjälpa sin pappa att manipulera spelautomater på restauranger.
När medlemmarna fyllt några och tjugo år, när någon satt i fängelse, en annan tagit sitt liv och en tredje fått barn, samtidigt som han fastnat i tungt missbruk, då falnade glöden. Medierna tappade intresset och Familjen upplöstes symboliskt när medlemmarna tog av sina klackringar, kännetecknet de valt, och lät dem följa med sin döde vän ned i graven.
Det finns paralleller mellan Familjen och dagens kriminella gäng i vissa utsatta förorter. Droghandeln är som alltid basen och glorifieringen bland andra unga finns där, liksom den grundmurade misstron mot myndigheter, särskilt polisen. Skillnader finns också. Den ökade segregationen har förstärkt utanförskapet avsevärt de senaste decennierna. Tröskeln till ett laglydigt liv är så mycket högre än den var för Borlängekillarna. Våldet är grövre, på grund av skjutvapnen, och mer spritt.
Som Jan Helin konstaterar i radiodokumentären är krigsmetaforerna fortfarande på plats, nu också genom polisens egen försorg. Det bidrar till ökad rädsla i hela samhället och till att gängen kan mobilisera och rekrytera nya medlemmar. Polisen måste fortsätta att gripa och lagföra de grova brottslingarna, men också ha i bakhuvudet vad de kanske varit med om redan som mycket små barn.