Vem ska utmana Donald Trump 2020? Efter mellanårsvalet börjar presidentvalskampanjen, har det sagts. Därför är det nu hög tid att samla ihop sig och formulera ett program, att samla stöd och inte minst pengar till en kommande kampanj. Det återstår tolv veckor till den 10 februari, det datum då Barack Obama tillkännagav sin kandidatur 2007, så det börjar bli bråttom.
Så länge Trumps popularitetssiffror i de egna leden ligger runt 90-procentsstrecket lär ingen republikan vara intresserad av att utmana honom, men där kan mycket hända fram till konventet om drygt ett och ett halvt år. För Demokraterna gäller det först att hitta en politisk agenda, genom att bedriva politik i kongressen med den nya majoriteten i representanthuset. Sedan behövs en samlande kraft som också kan entusiasmera väljarna.
Veteranerna finns där, förstås. I USA behöver det inte vara en nackdel att ha fyllt 70, som Hillary Clinton och Elizabeth Warren om två år. Men kanske ändå att närma sig 80, som Bernie Sanders och Joe Biden. Och helst vill man nog se nytt blod, någon som är obelastad av gamla valförluster och andra tillkortakommanden. Någon som likt Obama kan svepa in och ta scenen på ett självklart vis. Frågan är bara vem.
Mellanårsvalet kan ses som ett kval inför större uppgifter, särskilt bland dem som tävlade mot republikaner om guvernörs- eller senatorsposter. Det viktiga för dessa demokrater är inte om de vann eller förlorade, utan resultatet i förhållande till det förväntade. En knapp förlust i en Trumpstat kan alltså vara meriterande, liksom att ha gjort en bra kampanj med stort medialt genomslag där man vunnit många röster i slutskedet.
Texaspolitikern Beto O’Rourke är en som uppfyller kriterierna. Han förlorade knappt senatsvalet mot Ted Cruz efter att ha närmat sig mot slutet, i en republikanskdominerad delstat mot en meriterad motståndare. O’Rourke kan vara den som Demokraterna väntat på. Han är ett medialt fenomen som samlat in mer pengar än någon senatorskandidat i historien, och liksom för Obama är det gräsrötterna som bidragit, i tiotusental.
Men en läxa från mellanårsvalet är också att en politisk agenda långt till vänster inte kunde växlas in mot vinster för Demokraterna. Kandidater som ropade på att Donald Trump ska ställas inför riksrätt (som O’Rourke) väckte kanske entusiasm hos många men det räckte inte hela vägen, och det räcker kanske inte heller på nationell nivå 2020. Amerikaner är trötta på Trump, men också på den tilltagande polariseringen i landet.
Det finns ett starkt motstånd mot Trump bland mittenväljare men också ett tystare bland konservativa. Den största demokratiske ”vinnaren” i mellanårsvalet var Billie Sutton i South Dakota. Han förlorade lika knappt som O’Rourke, i en delstat som Trump vann med 30 procentenheter 2016. Sutton hade en försiktig reformagenda som mer tog sikte på det som förenar än det som skiljer. Och hans kritik av korruption och maktmissbruk (i både Washington och i delstatsparlamentet i Pierre) tilltalar många konservativa väljare.
Det är lika lätt att tilltala anhängarna till Trump som motståndarna. Och det är frestande att välja den enkla vägen, att gå ut hårt med riksrätt och långtgående förstärkningar av välfärdssektorn, skattehöjningar och höjda minimilöner. Den värmande känslan förstärks av det sociala medielandskapet. Men det är ett faktum att den ”blå vågen” uteblev i mellanårsvalet och att nycklarna till Vita huset finns hos väljarna i mitten, vanliga amerikaner som uppfattar såväl Trump som Cruz och Bernie Sanders som alldeles för extrema, förvisso på helt olika sätt.
Det blir knappast så att molnen delar sig, kandidaten stiger fram och alla demokrater ropar ”honom/henne ska vi ha”, som i Disney’s Tjuren Ferdinand. Troligen blir det ett jämnt startfält i primärvalen 2020 och förhoppningsvis utkristalliserar sig en duglig kandidat. En vanlig kompromissvillig politiker, det vore verkligen någonting som sticker ut i dag.