För en vecka sedan utlyste president Artur Mas formellt det katalanska regionval som ska hållas 27 september. Liksom 2012 blir det ett val om regionens framtid, deklarerade Mas, och undvek i övrigt formuleringar som ”självständighet” eller ”folkomröstning”, allt för att undvika rättsliga åtgärder från centralregeringen. Men reaktionen från Madrid kom ändå omedelbart och med styrka.
Premiärminister Mariano Rajoy slog fast att ”Katalonien aldrig på något sätt kommer att uppnå självständighet”. Han tillade att det är hans uppgift att se till att den spanska grundlagen följs, syftande på att konstitutionsdomstolen i september i fjol förklarade att den katalanska folkomröstningen (utlyst till 9/11 2014) stred mot konstitutionen.
Rajoy har inte bara lagen på sin sida. Spansk ekonomi har vänt uppåt efter den djupa krisen, tillväxten är nära tre procent och den förhatliga arbetslösheten har sjunkit något även om den fortfarande är skyhög (23 procent). I nästa års budget lovar regeringen förstärkningar i välfärden med 3,8 procent och att de offentliganställdas löner ska öka för första gången sedan 2009. Premiärministern missar aldrig ett tillfälle att påpeka för Kataloniens väljare att den bräckliga uppgången kan hotas av interna oroligheter i landet, vilket skulle bli följden om kampen för självständighet tog ny fart.
Det största hotet mot självständighetsprocessen är kanske ändå Artur Mas egna tillkortakommanden. Efter valet 2012, då hans koalition CiU(Convergència i Unió) tillsammans med republikanska vänstern ERC fick egen majoritet i parlamentet, låg vägen mot en folkomröstning öppen. När 1,5 miljoner katalaner demonstrerade i Barcelona på nationaldagen 11 september 2013, och sedan bildade en mänsklig kedja från norr till söder i regionen, tycktes självständighetskampen vara en våg som inte kunde hejdas.
Men politikerna i Katalonien var inte eniga, inte ens inom den styrande majoriteten. Ett första tecken var att man inte som i Skottland kunde enas om ett enkelt ja- och nejalternativ i den kommande folkomröstningen. Kompromissen innebar tre alternativ med komplicerade formuleringar, där väljarna skulle rösta ja i två steg för att gå vidare mot självständighet.
När avgörandet kom från konstitutionsdomstolen hade intresset svalnat och de gul-rödrandiga flaggorna blivit färre på Barcelonas gator. En stukad president fick i stället hålla en låtsasomröstning 9 november, som bojkottades av motståndarna till självständighet. Ingen gladdes förstås över det rungande ja som blev resultatet.
I år har Artur Mas fått se nationalistkoalitionen CiU splittras i sina ursprungliga två beståndsdelar, Convergència (CDC) och Unió (UDC), efter 37 års samarbete. Resultatet blir ett tydligare nationalistiskt alternativ i valet nästa månad, CDC och ERC, men klart mindre chans till egen majoritet.
Nationalisterna möts som tidigare av motstånd från de regionala systerpartierna till de två stora nationella partierna, konservativa PP och socialistiska PSOE. Den politiska kartan i Spanien har dock ritats om på senare tid och PP och PSOE utmanas starkt av vänsterpopulistiska Podemos, men också av Ciudadanos, ett antietablissemangparti med mer borgerlig prägel. Men inte heller detta gynnar strävan mot ett självständigt Katalonien. Ciudadanos bildades ursprungligen i Barcelona 2006 som en reaktion mot nationalismen medan Podemos i alla fall inte sagt sig stödja ett fritt Katalonien.
Vill då katalanerna verkligen bli självständiga? Nja, opinionsundersökningar under 2015 visar för första gången på länge en liten övervikt för nejsidan. Mariano Rajoys skrämseltaktik, att värna om jobb och tillväxt, kan sägas ha fungerat. Om det räcker till att behålla makten i de nationella parlamentsvalen i november är en annan fråga. Mycket tyder på ett skifte och ett oklart politiskt läge. Under alla omständigheter väntar en het politisk höst i Spanien.