Sjuksköterskorna marscherar igen. Den här gången ut från Akademiska sjukhuset. Och från många andra sjukhus i landet. I Uppsala gäller konflikten ett nytt system för scheman och löner. Men grundkonflikten går mycket djupare än så. Den handlar om decennier av missbruk av en hel yrkesgrupps kompetens. Varken arbetsgivaren eller facket har sett sjuksköterskorna för vad de faktiskt bidrar med till sjukvården.
Ingen säger upp sig från sitt arbete på grund av ett förslag till en ny lönemodell, som är temporär och som gäller tills att ett nytt lokalt avtal kan skrivas på. Den utlösande faktorn till att 26 sjuksköterskor (enligt UNT 12/7) sagt upp sig på Akademiska är i stället årstiden. För femtielfte sommaren i rad ska man flytta på sin semester, ta extrapass och ställa upp. När man är på plats är ansvaret stort och lönen liten. 39 barnmorskor i Helsingborg, 24 sjuksköterskor i Kristianstad och 13 i Boden resonerar på samma sätt.
Landstingen tycks leva kvar i tron att man är den enda arbetsgivaren. Men det räcker med att slå en signal till ekonomiavdelningen för att konstatera att så inte är fallet. Sedan 2010 har kostnaden för att hyra in personal fördubblats. I fjol lade landstingen ned svindlande 16 miljarder kronor på att fylla luckorna efter personal som inte finns. Merkostnaden jämfört med att ha fast anställd personal beräknas till 4-8 miljarder, enligt SVT.
Bemanningsföretagen tackar och tar emot. Liksom privatdrivna vårdcentraler, äldreboenden och även läkemedelsindustrin, som kan rekrytera erfarna sjuksköterskor till ett rimligt pris.
Inte heller facket är sjuksköterskans bästa vän. Vårdförbundet har hängt på studentupproret Inte under 24 000, sedermera omdöpt till Inte under 25 000. Fixeringen vid ingångslöner är som bekant påtaglig i hela fackföreningsrörelsen. Tesen som upprepas gång på gång är att högre ingångslöner skjuter övriga löner uppåt. Men i verkligheten blir det bara mer sammanpressade löner. De som jobbat 10-20 år, vidareutbildat sig och fått ökat ansvar lämnas i sticket.
Om facket fick bestämma skulle en undersköterska snart ha lika bra betalt som en specialistsjuksköterska. Särskilt om man räknar in förlorad inkomst under studieåren och återbetalningen till CSN. Och varför skulle man inte göra det? Det är en investering i tid och pengar som måste ge utdelning, annars kommer snart ingen att göra den.
Vården är strikt hierarkisk. Av goda skäl, eftersom det skiljer så mycket i utbildning och ansvar. Läkarna fattar de avgörande besluten om patienters liv och hälsa, och de ska ha bra betalt. Sjuksköterskorna hamnar mitt emellan läkarna och undersköterskorna på alla sätt utom i lönekuvertet, där man gör sällskap med de sistnämnda.
Landstinget och Akademiska måste ha en plan för att rekrytera och behålla kompetenta sjuksköterskor. Det blir betydligt billigare än att hyra in personal. Och nästa sommar finns det kanske inte ens någon att hyra. Vad händer då?