Kulturer finns i alla mänskliga sammanslutningar, även i stora myndigheter. De uppstår inte slumpartat utan oftast genom direkta eller indirekta påbud från ledningen. Att till exempel Migrationsverket firar ett avvisningsbeslut med tårta beror sannolikt inte på beslut från enskilda medarbetare utan på att någon uttryckt en önskan om att antalet avvisningar ska öka. Ansvaret faller på generaldirektören eller på den ansvariga ministern.
Socialminister Annika Strandhäll (S) har satt upp ett tydligt siffermål för hur mycket sjukskrivningarna ska minska till 2020. Detta präglar förstås arbetet på myndigheten Försäkringskassan, som de senaste åren kraftigt ökat avslagen för sjukpenning. Det totala antalet sjukdagar har också stadigt minskat sedan 2016. ”Bra jobbat” av handläggarna, vars uppgift försvårats av att den bortre gränsen togs bort för två år sedan. Sexmånadersgränsen, då den sjukskrivne ”prövas mot hela arbetsmarknaden”, har används desto flitigare för att neka fortsatt sjukskrivning. Avslagen för nya sjukskrivningar har också ökat från 1 till 2,5 procent, enligt siffror från årsskiftet.
Det är möjligt att Strandhälls upprördhet var äkta när hon fick ta del av SVT:s uppgifter (15/4) om att lönesamtalen för handläggare på Försäkringskassan handlade om förmågan att ge avslag för sjukpenning – ju fler avslag desto högre lön. Men hon kan knappast vara förvånad. Myndigheten följer regeringens instruktioner och gör man inte det måste ministern agera. Om generaldirektören Anne-Marie Begler får sitta kvar har hon också Annika Strandhälls förtroende.
Sjukförsäkringen har i modern tid varit högst uppe på den politiska agendan två gånger. Den första gällde karensdagen under 1980- och 1990-talen, en fråga som då kunde orsaka regeringskriser. Men korttidsfrånvaron har aldrig varit ett stort problem i Sverige. Även före karensdagen var det långa sjukskrivningar som stod för merparten av statens kostnader. Sedan april 1993, för 25 år sedan, har ändå sjukförsäkringen en karensdag.
Den andra gången gällde avskaffandet av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Rehabiliteringskedjan infördes 1 juli 2008 och de första blev utförsäkrade 1 januari 2010. Sedan blev många försäkrade igen, de som var för sjuka för att jobba. Men som vi nu kan se spelar det inte så stor roll om den bortre gränsen finns, om den i stället ersatts av nya gränser som tvingar den sjukskrivne tillbaka till jobbet. Det viktiga, för både den enskilde och statskassan, är ju om man får vara sjukskriven eller inte.
För femton år sedan, 2002-2003, var antalet sjukdagar dubbelt så många som i dag. Sjuktalen minskade drastiskt, med 60 procent, fram till bottenåret 2010. De följande sex åren ökade sjukskrivningarna kraftigt igen, för att åter minska från 2016. Förklaringen till berg- och dalbanan är inte sjukförsäkringen i sig, hur den är konstruerad. Förklaringen är socialdemokratins metod att verka genom myndigheter i stället för att fatta kontroversiella politiska beslut.
År 2003 bestämde den dåvarande S-regeringen att sjukskrivningarna skulle halveras till 2008. Det lyckades främst på grund av att många långtidssjukskrivna överfördes till förtidspension, men också för att Försäkringskassan fick instruktioner att fokusera på arbetsförmågan i stället för på sjukdomen. Man kan säga att makten försköts från den sjukskrivande husläkaren till försäkringsläkarna och handläggarna på Försäkringskassan, och det var knappast en ordning som var till den sjukskrivnes fördel.
Efter ett mellanspel från alliansregeringen, som ändrade på själva sjukförsäkringen (sickna amatörer!), upprepar sig nu historien. Många sjuka får sitt liv och sin ekonomi slaget i spillror, men till skillnad från 2010-2011 är det inte regeringens fel. Återigen är det ondsinta handläggare på Försäkringskassan som löper amok. Helt oacceptabelt, säger socialministern, och tar sedan med sig generaldirektören till konditoriet för att fira.