Mitt i diskussionen om brytpunkten och entreprenörsskatten gick ett annat regeringsförslag om höjd skatt nästan spårlöst förbi. Det handlade om SINK, Särskild inkomstskatt för utomlands boende, som föreslås höjas från 20 till 25 procent. Det ”drabbar ingen fattig” och ”ingen röststark grupp”, kanske någon tycker. Men utlandssvenskarna representerar ett stort spann av inkomster, och cirka en halv miljon personer med rösträtt måste ändå anses vara en röststark grupp.
Man räknas som utlandssvensk om man, enligt Skatteverket, ”inte har väsentlig anknytning till Sverige och inte vistas här stadigvarande”. Den som bor minst sex månader i Sverige ska beskattas som vanligt här, vilket är vad Q-med-miljardären Bengt Ågerups aktuella strid med myndigheten handlar om.
Det vanligaste landet för utlandssvenskar är USA med 150 000 svenskar, följt av Storbritannien, Norge och Spanien på delad andraplats, med 90 000 var. Uppgifterna kommer från intresseorganisationen Svenskar i världen. De flesta jobbar som vanligt för svenska myndigheter eller företag, men i gruppen finns också ett stadigt växande antal pensionärer. Det senaste drömlandet för nyblivna pensionärer som det rapporterats mycket om är Portugal, där priserna är lägre än i grannlandet Spanien.
Den genomsnittliga pensionen i Sverige är cirka 18 000 kronor i månaden. Någon statistik för de utländska pensionärerna finns inte, men man kan anta att de ligger högre. Man kan dessutom anta att de haft besparingar som investerats i utlandsboendet och alla omkostnader med att flytta. Men detta i sig innebär inte att det är rätt att den här gruppen plötsligt ska betala 25 procent mer i skatt.
Det är lätt att föreställa sig ett par i 65-årsåldern som sparat i många år för att förverkliga sin dröm om att kunna flytta till solen. De har sålt sin lågt belånade bostad och är nu skuldfria, trots att de köpt en ny utomlands. De har räknat med att kunna leva på sina högst normala pensioner då levnadsomkostnaderna i exempelvis Spanien eller Portugal är lägre. För dessa kan regeringens skatteförslag vara förödande.
En anledning till att det är svårt att hålla koll på utlandssvenskarna är att inte alla registrerar sig i sitt nya land. SOM-institutet gjorde ett försök att kartlägga gruppen 2012, och kom fram till att cirka 450 000 svenskar var bosatta utomlands. Det är drygt 200 000 färre än uppskattningen från Svenskar i världen 2015. Utvandringen är också i storleksordningen 50 000 per år, där ingår förstås också de invandrade svenskar som återvänt till sitt hemland.
Man vet också att cirka 30 procent av utlandssvenskarna röstar i riksdagsvalet, och endast drygt tio procent i valet till EU-parlamentet. Däremot vet man ingenting om hur de röstar. Det har antagits, på samma grund som pensionerna ovan, att det övervägande del är borgerliga röster. Det sägs också att utlandsrösterna avgjorde valet 1979, då den borgerliga regeringen blev omvald, men även detta återstår att visa.
En anledning till det låga valdeltagandet är säkerligen långa avstånd till de konsulat eller ambassader där det går att avge sin röst och att öppettiderna är begränsade. Röster för e-röstning har höjts, men alla sådana förslag har hittills avvisats av regering och riksdag. Det är klokt, då man ska vara rädd om valhemligheten och den skulle hotas av elektronisk röstning. Det är viktigt att kunna avlägga sin röst under kontrollerade former, ensam i ett valbås.
Utlandspensionärer kostar inte de svenska skattebetalarna mycket då de till exempel inte har rätt till hemtjänst. Och de har själva jobbat ihop till sin pension. Om något ska få tiotusentals väljare att sätta sig på bussen till konsulatet i Las Palmas eller Malaga nästa höst är det kanske att regeringen i Sverige helt ändrar förutsättningarna för deras liv. Detta borde den rödgröna regeringen ha tänkt på. Och det borde verkligen uppmärksammas av oppositionen. Nästa års val kan bli precis lika jämnt som valet 1979.