Bland det mest skrämmande med skjutningarna på öppen gata är att man vänjer sig. I förra veckan var det dags igen, för fjärde gången på bara en vecka: ”Skottlossning i Gottsunda”, rapporterade unt.se. De andra tre skjutningarna hade ägt rum i Gränbyområdet, men nu var det Gottsunda/Valsätra igen, som ett antal gånger tidigare. En ung man hade skjutits i båda benen i ett område strax söder om Gottsunda centrum.
Gissningsvis var det många i närheten (inom en radie av ett par kilometer bor tiotusentals) som snabbt kollade var familjemedlemmarna befann sig. Klockan var sen eftermiddag/tidig kväll. Hade barnen kommit hem från aktiviteterna? Någon som var och handlade? Telefonsignalerna och textmeddelandena studsade mellan masterna i södra Uppsala och sedan var det lugnt igen. De skjuter ju på varandra, de kriminella gängen.
Och visst skjuter de i första hand på varandra, när maktförhållanden ska befästas eller när knarkaffärer gått snett. Den andra måltavlan är blåljuspersonal, främst polisen. En handgranat kastades mot en polisbil i Uppsala i vintras och så sent som i förra veckan hittades sprängmedel i en lägenhet på Bandstolsvägen. Stenkastning i samband med bilbränder har också blivit vanligt, något som även drabbar räddningstjänst och ambulanspersonal.
Men det är förstås bara en tidsfråga innan någon utomstående skadas. Det har redan skett vid skottlossningar i Tensta och Malmö och vid skjutningen i Gottsunda förra veckan träffades två lägenheter. I april, när tre män jagade en fjärde från Bandstolsvägen ned mot Valsätra, hördes automateld, ett stort antal skott. Träd och lyktstolpar utanför en förskola och en mellanstadieskola träffades. Flera personer befann sig i omgivningarna. Den flyende mannen fick lättare skador.
Den här utvecklingen måste vändas. Det är inte så att det generellt sett är farligt att gå ut i Uppsala. Men under de senaste åren har faktiska händelser som alla kunnat se lett till att man inte går ut alls på kvällen på vissa adresser. Och till att tusentals i omgivningarna lagt om rutiner och regler för sig själva och sina barn. Det är kalkylerade beslut, som inte fattats i panik eller av omotiverad rädsla, och det är mycket allvarligt.
Polisens särskilda insats mot kriminella gäng har pågått i snart två år. Den har varit framgångsrik, och i tider av oro har det varit en tröst att höra att de kriminella störts av polisen, av alla gripanden för både större och mindre brott. Det blir värre först, men bättre sen, har man tänkt. Detta ”sen” måste snart vara här. Tryggheten är en kärnuppgift för staten. Motiverad oro för en hundpromenad eller för att komplettera fredagsmiddagen med lite grädde är, för att använda ett något slitet uttryck, helt oacceptabelt.
Socialarbetaren Allan Mare har flera poänger när han talar om de unga kriminella männen (UNT 22/8). Han pratar om bristen på engagemang i föreningslivet i Gottsunda där han växte upp, om frånvaron av vuxna och om att attraktionen för det kriminella livet börjar redan i lågstadieåldern. Trångboddhet och vuxna i familjen som inte deltar i samhällslivet blir en explosiv blandning om inte heller skolan går i land med sin uppgift.
Allt detta har vi känt till i decennier. Frasen ”samverkan mellan polis, skola och socialtjänst” har upprepats gång på gång av varje journalist som gjort intervjuer i förorten. Bostadssegregationen och krisen i skola är inga nya fenomen. Man kan säga att vi med öppna ögon skapat ett utanförskap som är på väg mot något som kännetecknar vissa områden i amerikanska storstäder, avskärmade från det övriga samhället och total hopplöshet.
Skolan! Det blir alltmer uppenbart att en bra och likvärdig skola är nyckeln till ett fungerande samhälle. Goda tendenser finns, men det kommer att ta tid. Under resans gång måste de särskilda polisinsatserna bli extraordinära. De här killarna med vapen, de ska helt enkelt bort från Uppsalas gator!