När islamfientliga organisationen Pegida demonstrerade i Malmö i måndags deltog åtta (!) personer innanför polisens kravallstaket. Enligt Sydsvenskan fanns kanske ett 30-tal sympatisörer utanför staketen, tillsammans med 5 000 motdemonstranter. I Dresden (12/1) deltog 25 000 personer i Pegidas manifestation mot islam och måndagskvällen kan få Sverige att se ut som en antirasistisk bastion i ett allt mörkare Europa. Tyvärr är det inte så.
I fredags i Malmö greps en nioårig pojke på centralstationen. Han hade avvikit från ett HVB-hem och hölls nu fast av en väktare som upprepade gånger dunkade hans huvud mot stengolvet. Pojken överlämnades till Migrationsverket medan väktaren stängdes av från sin tjänst. Malmöpolisen bedömde att det ”inte var våld i sådan omfattning att det skulle utredas vidare”, men ändrade sig efter flera anmälningar från allmänheten. Händelsen faller nu under allmänt åtal.
SVT:s serie Fosterland ger också en bild av mörkret som sänker sig över en alltmer nationalistisk och rasistisk kontinent. Reportern Fredrik Önnevall står under de svastikainspirerade fanorna hos Greklands nynazistiska parti Gyllene Gryning. Han följer partiledarens dotter Ourania Michaloliakos dag efter dag, lyssnar på rasistisk svada, men också vardagliga bekymmer i krisens Grekland, det hänger ihop. Han försöker förstå, men ger mer eller mindre upp. Det går inte så mycket bättre i Frankrike eller Ungern, och över allt svävar ett alltmer högljutt Ryssland med en Putin som vill se en söndrad europeisk union
Mot detta ställs en mer än lovligt naiv sverigedemokrat, Maya Markiewicz, som bland bryggor och bersåer på västkusten går runt och mumlar om att det var bättre förr, tryggare liksom, och att de äldre i stan borde få åka gratis på bussarna ”som går tomma här mitt på dagen”. Återigen, Sverige är långt ifrån en bastion mot rasism.
Det mest bestående intrycket av Fosterland är nog ändå humaniseringen av de syriska flyktingarna Abed, Hossan och Basel, till en början ihopträngda med flera andra i en lägenhet i Aten. Fredrik Önnevalls beslut att ta med 15-årige Abed till Sverige blev uppmärksammat, men det är ingen tvekan om att han moraliskt gjorde helt rätt. Alternativet var att låta Abed kasta sig på en lastbil i farten i hopp om att komma till ett land som vill ta emot honom.
Resan till Sverige är seriens dramaturgiska höjdpunkt, inklippt finns rapporter från de äldre Hossan och Basel som riskerade livet på lastbilar och båtar. Alla tre lyckades till slut (Hossan i 17:e försöket) och när Abed sitter på svensklektion i Göteborg med bakvänd keps är det svårt att inte känna tåren i ögonvrån och jublet i bröstkorgen. I bakgrunden finns bomberna och terrorn från Assadregimen och från IS.
Ja du, Maya Markiewicz, inte var det bättre förr. Inte för Abed.
Johan Rudström
Ledarskribent