Vilken rödgrön väljare kommer på några månaders sikt att känna sig mest besviken efter valet 2014? Är det vänsterpartisten som ”inte var till salu” men som fått se frågan om vinster i välfärden begravas i en statlig utredning? Är det MP-väljaren som fått se Gustav Fridolin få en fin ministerpost men till priset av bibehållen kärnkraft och bensinskatt? Eller är det den traditionelle S-väljaren som fått se partiledningen vända vänstern ryggen och sukta efter stöd från borgerliga mittenpartier?
Just nu ligger nog vänsterpartisten bäst (sämst) till. Mycket tyder på att partiledaren Jonas Sjöstedt tvingas acceptera en utredning om så kallade SVB-bolag (bolag med särskild vinstbegränsning), allt för att undvika en regeringskris senare i höst. En SVB-utredning har redan genomförts, 2002–2005 av den dåvarande S-regeringen, men resultatet (ett nytt kapitel i aktiebolagslagen) har sedan fallit i glömska.
Detta går naturligtvis emot allt vad Sjöstedt står för. Förutom vallöftet har han på sin blogg (21/1 2012) gått till storms mot dåvarande S-ledaren Håkan Juholt och krävt ett vinstförbud: ”Det skulle vara en riktig oppositionspolitik. Nu finns möjligheten att skapa opinion och uppnå förändring – då vill Juholt begrava frågan i en utredning.” Just så kan ett svek mot väljarna iscensättas.
Miljöpartiet förhandlar just nu om den kommande regeringsbildningen med S. Om vi utgår från den nuvarande storleken på regeringen (24 ledamöter) borde MP i förhållande till sin storlek få drygt fyra statsråd, men eftersom S lägger beslag på de tyngsta posterna (stats-, finans- och utrikesminister) blir det säkert fem eller sex. Åsa Romson (MP) är väl given som miljöminister men enligt källor till Sveriges Radio (24/9) får Gustav Fridolin konkurrens om utbildningsministerposten av Ibrahim Baylan (S).
Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) kommer att förhandla sig fram till lösningar på de flesta områden, men i några frågor är det svårt att kompromissa: det går inte att stänga en halv kärnkraftsreaktor, det är omöjligt att anslå några 100 miljoner extra i försvarsanslag (hjälper inte) och bensinskatten är i sig laddad med symbolik. Här är det antingen eller som måste gälla och det kan vara upplagt för en svekdebatt inom MP, särskilt om ministerposter visar sig ha varit brickor i spelet.
S-väljaren kommer kanske att känna sig bäst till mods om ett tag. Regeringsmakten är alltid utgångspunkten för S och Stefan Löfven gör vad han kan under rådande omständigheter, han är pålitlig och pratar inte om han inte har något att säga. Men hur ska S kunna gå till val om fyra år med i stort sett bibehållen allianspolitik så när som på något högre a-kasseersättning?
I värsta fall leder utslätningen av politiken till ännu större besvikelse hos ännu bredare grupper av väljare och (som Göran Persson påpekade i SVT i söndags) till ännu fler SD-röster i valet 2018.