Vad är en rättvis lön? I stort sett alla är ense om att rättvisa löner inte betyder att alla ska ha samma lön. Frågan är i stället hur mycket det ska skilja mellan två olika arbeten. Och där går åsikterna isär. Att säga vad som är rättvisa löneskillnader är mycket svårt – då är det mycket lättare att påpeka vad som är orättvist.
Orättvist är att storbolagschefer tjänar som 50 industriarbetare, och dessutom har bonusavtal ovanpå lönen. De allra flesta tycker också att yrken som kräver lång utbildning ska ha högre lön än dem som inte gör det. Uppslutningen för höjda lärarlöner har varit stor de senaste åren, i sig något unikt för en yrkesgrupp i Sverige. Socialsekreterare, sjuksköterskor, bibliotekarier och förskollärare är andra exempel på yrken som många tycker är underbetalda.
LO är den organisation som oftast klagar på orättvisor i lönebildningen. Udden är riktad mot den mycket lilla gruppen börsbolagsdirektörer eller mot den mycket stora och löst sammansatta gruppen ”tjänstemän”. Men nu vill man verkligen gå till botten med rättvisa löner. Till nästa kongress ska man ha ett underlag för en ny solidarisk lönepolitik med en serie rapporter som grund. I förra veckan presenterades Fem nyanser av rättvisa av Uppsalaprofessorn i etik och teologi, Carl-Henric Grenholm. Allt som allt är det ett lovvärt initiativ av LO.
I rapportens slutsatser finns mycket som inte bara LO, utan en stor del av svenska folket, håller med om. Som att inte enbart marknaden ska sätta lönen i ett system som är helt baserat på prestation. Eller att ett system med minimilöner inte är eftersträvansvärt. Eller förstås det grundläggande ”lika lön för lika arbete”. Men sedan blir det knepigare, inte minst för LO självt.
Den så kallade solidariska lönepolitiken som traditionellt drivits av LO har lika lön för lika arbete som grund. Sedan får lönerna variera då arbeten värderas olika. Mer betalt kan den få som har ett jobb som innebär ”högre risk, större obehag, större ansträngning eller kräver mer kunskaper”. Problemet är att det inte längre är så obehagligt eller ansträngande att jobba i skogen eller på en fabrik, det har den tekniska utvecklingen sett till. Däremot har det blivit betydligt tyngre att till exempel jobba inom äldreomsorgen.
Det talas också mycket om de kunskaper som numera behövs för att hantera maskiner i industrin. Men mindre om de apparater och den avancerade vård som ges i omsorgen. Det är alltså så att mansdominerade yrken alltjämt värderas högre än kvinnodominerade. Och detta kan inte fackföreningsrörelsen hantera. Det är fagert tal om låglönesatsningar och kvinnolöner men när det väl gäller, som i den kommande avtalsrörelsen, då spricker samordningen. Det är oförsvarligt och det är orättvist så det stänker om det.
LO för en kamp för rättvisare löner i ett land där en moderat finansminister under åtta år vare sig ville avskaffa värnskatten (av fördelningspolitiska skäl) eller sänka världens högsta ingångslöner. Man räknar på bruttolöner och bortser från minskat penningvärde, allt för att visa att löneskillnaderna ökar. Men det är en kamp man vunnit sedan länge. Sverige kommer att fortsätta att ha en sammanpressad lönestruktur.
Inga svenskar vill heller ha minimilöner som gör att en del av befolkningen får en inkomst på socialbidragsnivå, som i många andra länder, och förlorar inflytandet över sitt liv. Men regeringar, oavsett färg, och facket kan inte fortsätta låtsas som om det inte finns ett mellanting mellan 9 000 kronor i månaden för en spansk städare och 22 000 för en svensk 19-åring i hotell- och restaurangbranschen. Trösklarna för jobb måste sänkas.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson bör i sitt invigningstal vid kongressen nästa år säga att ”hör ni, vi släpper direktörerna för ett ögonblick och städar framför den egna dörren först. Är det något som raden av rapporter lärt oss är det att kvinnor och män värderas olika. Och det är djupt orättvist.”