Under cirka tre år, sedan den så kallade Caremaskandalen 2011, har riskkapitalbolagen varit intensivt närvarande i den svenska politiska debatten. Som ägare till skolor (Academediakoncernen ägs av Wallenbergkontrollerade EQT) och äldreboenden (Attendokoncernen har IK, tidigare Industri Kapital, som ägare) har de kritiserats främst för kortsiktighet och att effektivisera verksamheterna för hårt i jakten på lönsamhet.
Och inte lär tonläget minska nu när Vänsterpartiet går in i budgetförhandlingarna med S och MP. Jonas Sjöstedt säger sig förhandla förutsättningslöst så när som på en punkt: en uppgörelse om vinster i välfärden. V vill strypa privat drift i skola, vård och omsorg mer generellt, ”skattepengar ska inte hamna i privata fickor”, men värst av de värsta är förstås riskkapitalbolagen.
Vänsterpartiet har inte varit ensamt i sin kritik. Alla partier har kritiserat upplägget där anonyma bolag på engelska kanalöarna styrt svenska välfärdsföretag genom dotterbolag som man gett internlån till hög ränta i avancerade upplägg för att slippa skatt (så kallade räntesnurror). Skol- och äldrevårdsföretag har sedan lämnats högt belånade och i vissa fall riskerat att hamna på obestånd. Konkursen för JB-koncernen 2013, som omfattade 36 skolor, blev droppen även för många starka förespråkare av valfrihet.
Riskkapitalbranschen växte fram i USA på 1970- och 80-talet och fick sedan en mycket kraftig tillväxt i Sverige på 1990-talet. Själva idén är att köpa upp företag, förädla och slå ihop verksamheter och slutligen sälja med förtjänst, en så kallad exit. Kapitalet till företagsköpen kommer från fonder som i förväg samlar ihop investerare, främst pensionsförvaltare. Efter 7-10 år får de sin utdelning, när företagen har sålts. Riskkapitalbolagen får utdelning både under resans gång, via avgifter, och genom en bonus om förtjänsten blivit god.
Den ekonomiska krisen på 1990-talet gjorde att de svenska riskkapitalbolagen fick en rivstart. Det fanns gott om billiga företag att köpa och det krävdes inga underverk för att flerdubbla investerarnas insats. När vinstkurvorna så småningom vek nedåt kom välfärdsbranschen som en räddande ängel. Även dessa bolag var kraftigt undervärderade och kunde belånas vilket gav riskkapitalister och investerare nya vinster in på 2000-talet.
Men på 2010-talet har alltså verkligheten hunnit ifatt. ”Det är klart sämre, absolut”, säger riskkapitalbolaget IK:s vd Helena Stjernholm till TT (16/9). Hon syftar på att äldreboendekoncernen Attendos värde minskat kraftigt till följd av debatten om vinster i välfärden, och av synen på riskkapitalbolagen som hemlighetsfulla skattesmitare.
Som en slags omvändelse under galgen försöker nu riskkapitalbolagen upprätta ett rykte (återupprätta vore fel ord). Man har blivit mer öppna mot allmänhet och journalister, till exempel genom att skaffa hemsidor med kontaktuppgifter. Ränteuppläggen är ett minne blott och flera av bolagen planerar att flytta från Jersey och Guernsey i Engelska kanalen till Sverige.
För Jonas Sjöstedt sker detta definitivt för sent, men kanske inte för Stefan Löfven. Socialdemokraterna har lovat ett ”stopp för guldruschen”, något som nu riskkapitalisterna själva kan sägas vara med på. Förre S-ledaren Göran Persson har sagt att riskkapitalbranschen har ett delvis oförtjänt dåligt rykte. Kanske såg han som finansminister att bolag också räddades av riskkapitalet. I ekonomisk kris kan fem, sju eller tio år vara fullt tillräckligt för ett företag att vända skutan, liksom att det är lång tid för innovationsföretag i tidiga skeden.
Självsanering och tydligare spelregler (för kvalitet och långsiktighet) kan rädda kvar välfärden i privat regi, så att mångfalden och valfriheten består. Kanske kan också riskkapitalbolagen fortsätta att spela en roll, men något nytt Carema eller JB har man absolut inte råd med.