Vid årsskiftet går den sista 40-talisten i pension och strax därpå får Sverige tio miljoner invånare. Det senare är inget problem. Det gäller tvärtom att skynda på mot elva miljoner om de som arbetar ska kunna försörja alla svenskar. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg sade i förra veckan till SVT (5/12) att ”Sverige behöver ett årligt invandringstillskott med 64 000 människor i arbetsför ålder under lång tid”.
Det är fördelningen av de tio miljonerna som är ett bekymmer. År 1999 föddes 88 000 barn i Sverige, bottennoteringen efter en nedgång från 1992 och det lägsta antalet sedan 1820-talet. Vid krigsslutet 1945 föddes allra flest barn i modern tid, 135 400. Sammantaget är de som just lämnat arbetsmarknaden omkring 150 000-200 000 fler än de som nu är på väg in på densamma. Det är detta gap som måste fyllas, enligt Sjöberg och alla andra som analyserat frågan. Det har talats om ”de stora pensionsavgångarna” länge, och nu har de blivit verklighet.
Att tala är en sak, att agera är någonting helt annat. Således meddelar åtta av tio kommuner att det råder akut brist på personal i välfärdssektorn, för två år sedan var det fyra av tio. Självklart påverkar det stora flyktingmottagandet efterfrågan på personal, men det är långt ifrån hela sanningen. ”Finansministern blundar för demografins inverkan på utgifterna fram till 2020”, varnade Riksrevisionen i sin rapport i samband med statsbudgeten för några veckor sedan.
Enligt Riksrevisionen saknas 50 miljarder för kommunerna fram till 2020. Vilket innebär ökat statsbidrag, alternativt en skattehöjning på i genomsnitt två kronor. Och det är ingen tillfällig uppgång i kostnaderna. De nämnda 40-talisterna kommer ju att börja fylla 80 år just 2020. De kommer att bli gamla då den genomsnittliga livslängden fortsätter att öka. I dagsläget finns 500 000 80-plussare i Sverige, prognosen för 2030 är hela 800 000.
Skolan byggs ut i den takt barnafödandet ökar. Äldreomsorgens utbyggnad måste kompensera både för antalet i en viss åldersgrupp och för att vi lever längre. De gamla är också friskare längre, men tiden med vårdbehov ökar ändå. Att betala för vården är en sak, att få någon som kan utföra den en annan. Även om intresset för vård- och omsorgsutbildningar på gymnasiet och komvux skulle öka med 50 procent ser man framför sig en personalbrist på 105 000 i vården 2035, enligt SCB.
Demografiutmaningen är en ekvation med flera variabler. Fler måste jobba längre och pensionsutredningen föreslår en pensionsålder på 66 år (från 2019) med rätt att jobba till 69 år. Räkna med nya höjningar inom tiotalet år, kanske till 68 år. Möjligen blir också förre statsministern Fredrik Reinfeldt sannspådd. Han sade för fem år sedan att det måste bli möjligt för den som kan och vill att jobba till 75-årsdagen.
Den stora frågan är ändå vem som ska jobba i välfärden under 2020- och 30-talen. Generaldirektören Mikael Sjöberg säger inte om de 64 000 i tillskott per år är arbetskraftsinvandrare eller flyktingar. Men det är naturligtvis stor skillnad mellan de båda grupperna i fråga om möjligheten att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden. Sverige har fått ett stort tillskott av nyanlända som får uppehållstillstånd 2016-2017. Där finns en del högutbildade som kommer att bidra starkt till välfärden, men en ännu större andel som saknar utbildning.
Konkurrensen om arbetskraftsinvandrare kommer att öka då hela Europa har en åldrande befolkning. I ett års tid har de svenska politiska partierna diskuterat hur integrationen av flyktingarna ska gå till, utan att kunna presentera ett bra svar. Som det ser ut nu kommer den genomsnittlige nyanlände att få sin första anställning omkring 2025, vilket vore förfärligt både för den enskilde och för välfärden.
Många som nu väntar på uppehållstillstånd vill inget hellre än att göra en insats, och behovet är som sagt enormt. Detta borde vara en långt större valfråga 2018 än vinster i välfärden.