På senare tid har den som så många andra idéer tagit steget ut från den abstrakta akademin och in i den politiska verkligheten. Konceptet bygger på en analys av samhället, där parametrar som kön, etnicitet och klass sägs påverka en människas möjligheter till inflytande i samhället. Det parti som främst driver denna teori är Feministiskt initiativ, men intersektionalitet vinner mark även på andra håll. I sitt tal i Almedalen indikerade Miljöpartiets språkrör Åsa Romson att vita, heterosexuella, medelålders män är normen i ett samhälle, och att detta är ett problem eftersom alla ju inte faller in i denna kategori.
Fi och MP har i stor utsträckning rätt. Vissa människor föds med bättre förutsättningar än andra. Att människor ofta blir diskriminerade eller illa behandlade till följd av kön eller etnicitet är det få som förnekar.
Samhället är inte fullständigt rättvist. En strävan efter en sådan värld är utopisk. Men det innebär inte att politiken inte kan genomdriva reformer som stärker rättvisan. Problemet med den nya, vänsterorienterade intersektionalitetspolitiken är att den till stor del missar just de stora, strukturella orättvisor som finns i Sverige.
Ta arbetsmarknaden, exempelvis. Här finns trygga anställningsskydd för den som redan har ett jobb. Den unga utan erfarenhet snavar däremot lätt över de trösklar som höga ingångslöner, ”först in först ut”-principen och krav på flerårig erfarenhet skapar. Eller ta bostadsmarknaden, där den som inte har råd (eller har föräldrar som har råd) att köpa en lägenhet, tvingas stå i bostadsköer som inte sällan sträcker sig över ett decennium – vilket drabbar unga och invandrare. Eller ta den svenska skolan, som till följd av stök och kravlöshet ofta är en nitlott för elever från studieovana hem.
Resultatet av dessa faktorer blir ett samhälle där var och i vilken samhällsklass man föds i påverkar livschanserna. Men från intersektionalitetspolitikerna hörs inte ett knyst om att förbättra den sociala mobiliteten.
Kanske för att lösningarna på problemen ofta tenderar att vara av mer liberal karaktär än vad som faller dem i smaken. Men också för att svaren är så praktiska och tekniska.
Det är mer spännande – och enklare – att, som Fi gör, förespråka att samhällsplanerare deltar i jämställdhetskurser för att få en rättvisare bostadsmarknad, än att på djupet fundera över segregationens orsaker. Ett krav på utbildning i intersektionalitet för anställda i skolan är mer slagkraftigt än att hänvisa till forskningsrapporter om varför skolresultaten sjunker mest för vissa grupper.
Kulturella normer är självklart också ofta ett hinder för människor. I fråga om diskriminering har lagstiftningen en stor roll att spela. Men det där abstrakta om hur vi tänker, vilken världsuppfattning och vilka preferenser vi har kan politikerna inte komma åt.