De leder populistpartier som ser EU, frihandel och invandring som de största hoten mot det egna landet. Båda partier genomsyras av en stark fientlighet mot islam.
De båda tampas med att göra upp med sitt förflutna. Marine Le Pen har fullt upp med att omstöpa Nationella Fronten, som varit hemvist för en brokig skara av rasister, till ett ansvarstagande och seriöst parti. Jimmie Åkesson gör sitt bästa för att släta över SD:s nynazistiska bakgrund.
Partiernas retorik utnyttjar något grundläggande mänskligt: Rädslan för det okända, hotet mot det bestående. Le Pens sekulära republik hotas av globaliseringen, flyktingar och Schengen. Nationella Fronten och Sverigedemokraterna säger sig företräda folkets intressen mot en maktelit som fört dem bakom ljuset. Samtidigt har de fullt sjå med att agera censur i sina egna partier när företrädare från olika nivåer vräker ur sig rasistiska kommentarer.
Under 2000-talet har Nationella Fronten vuxit från att vara en samlingsplats för politiska extremister på den politiska ytterkanten, till att nästan dominera det politiska landskapet. Frågan är hur det är möjligt för ett parti som är landets näst största att kalla sig för anti-etablissemang. Efter det franska departementsvalet stod det klart att Nationella Fronten säkrar sin plats som Frankrikes starkaste politiska kraft, efter högerpartiet UMP. I valet Europaparlamentsvalet förra året gick den fjärdedel av de franska rösterna till Le Pens parti, som därmed blev det största franska partiet i EU-parlamentet.
Frankrikes valsystem har emellertid lyckats förhindra Nationella Fronten från att få något större inflytande. Genom att det konservativa partiet och socialistpartiet går ihop och röstar på varandra, och genom att valkretsarna förändrats, har Nationella Fronten hindrats från att få reell makt.
Det finns dock fler sätt att påverka politiken än att vinna val. Antagligen kommer den franska UMP-ledaren Nicholas Sarkozy att anamma en främlingsfientlig retorik inför presidentvalet 2017, och därmed ta tillbaka röster från Le Pen. På så sätt lyckas hon styra landets invandringspolitik utan presidentpost.
Frankrike, som är Europas näst största ekonomi, står inför stora utmaningar. Arbetslösheten är hög, utanförskapet är enormt och antisemitismen växer. Tillväxten står still och statsskulden är hög. Den nuvarande vänsterregeringen med president Francois Hollande i spetsen har knappast lyckas vända utvecklingen. Det är i princip givet att Hollande kommer att få lämna Élyséepalatset efter nästa presidentval. Valrörelsen inför 2017 kommer antagligen att domineras av populistiska utspel, hets mot invandrare och slöjförbud. Det är, för att uttrycka sig lite franskt, tragiskt.