Till och med de riktigt små knattarna lär sig snabbt att peka, klicka och dra om de får chansen. För de lite större är det lika självklart att spela, titta och umgås över skärmar som det är för många av oss vuxna att oroa oss över vilka följderna kan tänkas bli.
En som ibland sticker ut hakan i den här frågan är barnläkaren Hugo Lagercrantz. Han är orolig för att barnens syn och språkutveckling påverkas negativt. Härom dagen föreslog han därför att Statens medieråd ska ge rekommendationer om tidsbegränsningar för skrämanvändning. Med utgångspunkt i den amerikanska barnläkarakademins råd tänker han sig att tid framför skärmen bör undvikas fram till två års ålder och att barn i förskoleåldern inte borde få mer än två timmar om dagen.
Men myndigheten konstaterar att det inte finns några egentliga fakta att luta sig mot. Även Lagercrantz har tidigare noterat att det råder brist på vetenskaplig dokumentation om att skärmanvändning i sig skulle vara skadligt. Han hänvisar till försiktighetsprincipen. Den må vara bra att ha, men då stödjer man sig på magkänslan. Den är inte alltid att lita på.
Självklart behöver barn röra på sig och leka. Att sitta som en hösäck är inte bra oavsett om man har en bok eller en platta i handen. Men det är nog inte nödvändigtvis hur många minuter barn befinner sig framför skärmarna som är det centrala för hur de påverkas, utan vad de gör då och om det finns vuxna till hands som engagerar sig i det de gör. Min erfarenhet är också att de riktigt små barnen har ett effektivt sätt att själva sätta stopp: När man med ett förskräckt rop räddar plattan från att krascha i golvet efter någon minut.
Till skillnad från klassiskt tv-tittande är dagens skärmtid ofta aktiv och interaktiv. Det senare öppnar upp för utsatthet på nätet, men innebär också nya möjligheter att umgås. Många spel och appar är dessutom rena rama utbildningen, medan andra kan vara klart olämpliga. Inte för inte används plattor i pedagogiskt syfte i både förskolan och i skolan.
Genom historiens lopp har de äldre generationerna varnat för allt från pergamentrullar till tv-apparater och sett hur nymodigheterna gör att det uppväxande släktet mister något som de själva fick uppleva, som överförandet av muntliga berättelser eller lek i skogen. Men våra vanor och färdigheter förändras i takt med samhällets utveckling. Det är ett faktum att en stor del av vardagen blivit digital. Att ha som utgångspunkt att avskärma barnen från den verkligheten är inte så lyckat.
Hur mycket tid ska förresten vuxna få ägna åt skärmarna? Att begränsa barnens tid samtidigt som man själv pillar med sin telefon är som att med munnen full säga åt barnen att de inte får äta godis. Barn gör som bekant inte som man säger, utan som man själv gör.