Genom missbruk av fakta, mixade med halvsanningar och lögner, ofta i fel kontext och skeden, påminner SD-ägda Samtidens film ”Ett folk, ett parti” mest om krigspropaganda. Och sådant är vi dessbättre inte vana vid i svenska valrörelser.
Låt oss börja med ett pinsamt falsarium som tyfferar hela den nästan två timmar långa filmen: rasistiska, Hitlervänliga citat ur Aftonbladet på 1930–40-talet. Tittaren förväntas förfasa sig över de klipp som speakern läser med gymnasial högtidlighet. Men Aftonbladet blev socialdemokratisk först 1956, då LO köpte tidningen. Under de år SD-filmen frossar i gräsliga utsagor ägdes Aftonbladet av industrimagnaten Torsten Kreuger och hade ända sedan 1920-talet visat undfallenhet gentemot Tyskland. LO hade i stället Aftontidningen, som var en uttalad motkraft till pronazistiska Aftonbladet.
Antingen har SD-filmens anonyma (!) skapare i missat detta kända faktum. Det troliga är dock att man medvetet bygger hela filmen kring Aftonbladetcitat för att hetsa okunniga tittare mot Socialdemokraterna. Någon trovärdighet finns ju ändå inte att förlora.
Att filmen ”avslöjar” svensk historia är an annan lögn. Otaliga böcker, forskningsstudier, artiklar, filmer och dokumentärer finns redan om allt som dras fram: rashygien, steriliseringslagar, den nazistiska transiteringstrafiken, experimenten på förståndshandikappade och avvisningar av judiska flyktingar. Men genom uteslutna fakta och logiska kullerbyttor lyckas filmen till och med ge Socialdemokraterna skulden för Förintelsen. Ta bara denna märkliga mening: ”Utan (Rasbiologiska) institutets uppfinnande av en kategorisering för en modern statlig mordindustri hade nazisternas sorterande och dödande troligen aldrig blivit lika omfattande.”
Att, med Ola Larsmos ord (DN 3/8), använda historiens offer som spelpjäser i en smutskastningskampanj, är vämjeligt.
Rashygienen och -biologin hade ett enormt genomslag i det svenska samhället kring förra sekelskiftet, och det var sannerligen inte bara socialdemokrater som vurmade för ”en sund, svensk folkstam”. Engagemanget fanns bland politiker av alla färger liksom bland kulturpersonligheter som Anders Zorn och Selma Lagerlöf. Vid sidan av Hjalmar Branting (S) stödde både liberalerna och högern bildandet av ett rasbiologiskt institut. Om rasbiologi och tvångssteriliseringar har ju skrivits massor, och härom året riksturnerade utställningen (O)mänskligt.
Vad SD-filmen inte berättar är att kritiken mot Rasbiologiska institutet och dess chef Herman Lundborg började växa bland politiker och forskare redan i slutet på 1920-talet – liksom att S-regeringar under hand såg till att ändra dess inriktning och namn.
Även om de judiska flyktingarna ges bara halva berättelsen. Socialdemokraterna anklagas för deras död, eftersom judar till en början avvisades enligt svensk flyktinglag. Inget sägs dock om att Sverige, trots högljudd antiflyktingopinion, i slutet av kriget kallades det enda ljuset i Europa. Från 1942 gjorde regeringen och UD omfattande insatser för att rädda judiska flyktingar.
Utan halvsanningar skulle dramaturgin inte gå ihop. Filmen frossar i revolutionära, våldsbejakande uttalanden från de första S-kongresserna runt 1890, men tiger om partiets splittring 1917, och att dagens socialdemokrater emanerar från den icke-revolutionära grenen.
Många frågor radar upp sig.
- Vad menar SD-ledaren Jimmie Åkesson med att vilja återupprätta folkhemmet, som hade rashygien som en bärande idé?
- Hur kan filmen förfasa sig över rasistiska uttalanden för 100 år sedan, när vi ständigt hör sådana från SD-politiker på 2010-talet?
- Hur förhåller sig SD till sin födelse ur nazism och vit makt-miljö – för bara 30 år sedan?
- Tycker SD alltså att vi självklart ska göra stora insatser för att rädda krigsflyktingar?
SD:s politik är en kvarleva av en 100 år gammal samhällsanda. Till det ska läggas den oförblommerade ohederlighet som ”Ett folk, ett parti” tydliggör. Alla som – av olika skäl – förfasar sig över filmen bör nogsamt undvika att rösta på just Sverigedemokraterna.