På sidan ”My Stealthy Freedom” (= min förstulna frihet) lägger iranska kvinnor upp bilder på sig själva där de kastar slöjan. Sidan har över 1 062 000 ”likes”. I Iran är det sedan 1979 lag på att kvinnor måste bära hijab, sjal, slöja, som döljer större delen av håret. Sedlighetspoliser kontrollerar hur väl det täcks. Har slöjan glidit ned för långt kan kvinnan förhöras i timmar. Har det skett tre gånger döms hon till piskrapp.
Men det har väl med religionen att göra? Knappast. Även utländska besökare, oavsett religion, måste ta på sig sjalar. Det finns många muslimska kvinnor i världen som aldrig bär slöja. Precis som det finns kristna och hinduiska kvinnor som gör det.
I Iran handlar det kort och gott om statligt kvinnoförtryck. Detta konservativa påbud får därför inte blandas ihop med när kvinnor på olika håll i världen självständigt väljer att klä sig i hijab. Skälen är olika och individuella. Det kan vara en klädstil, ett personligt plagg, en religiös symbol, ja, till och med en frihetsmarkör.
Det finns förstås också kvinnor som inte vill bära hijab men känner sig tvingade av maken eller släkten. Det är oacceptabelt. Liksom när en chef tvingar en anställd att gå i högklackat eller raffset. Ett sådant förtryck kan vara svårare att synliggöra. Men det ingår i samma patriarkala strukturer som mullornas lagar.
Förra året skickades receptionisten Nicola Thorp, 27, hem från jobbet i London med löneavdrag. Anledningen: hon vägrade ha högklackade skor på jobbet. I Storbritannien får arbetsgivare kräva att kvinnor går i högklackat under arbetstid. Receptionisten tog strid, och fallet Thorp ledde till en petition med nästan 55 000 namnunderskrifter. I Kanada pågick samtidigt en debatt om hur samhället ska kunna hindra krögare från att avskeda kvinnor som vägrar jobba lättklädda.
Många minns säkert också bilderna på poliser som tvingade kvinnor att klä av sig burkinin på stranden. Franska staten försökte bestämma kvinnors klädkod.
Brotten mot mänskliga rättigheter är många och svåra i Iran. Avrättningarna, över 600 i fjol enligt Amnesty, liksom stödet till Assad bör kritiseras. Och kvinnoförtrycket. Det blir dock svårt att ta upp allt detta i en delegation med kvinnlig majoritet som trotsigt sliter av sig slöjan på tröskeln till de innersta rummen. Det inser nog till och med Jan Björklund (L).
Kvinnorna som slänger slöjan på Facebook är upprörda över den svenska feministregeringen. Samtidigt har handelsminister Ann Linde (S) en stark poäng med att ministrarna bör följa lagen. Sverige kräver laglydnad av alla som kommer hit. Och ännu är slöjan ett krav för att nå de inre kabinetten och där kanske göra lite skillnad. Alternativet är enkelt: stanna hemma.