På onsdagen lanserade hon i Dagens Nyheter fem åtgärder för ”trygg och välfungerande sjukförsäkring med människan i centrum”. På förekommen anledning, kan man tro. Samma dag hade Vetenskapsradion ett inslag om hur 83 procent av 18 000 tillfrågade läkare upplever kontakten med Försäkringskassan som problematisk. Ständiga krav på kompletteringar av sjukintyg liksom på objektiva medicinska fynd har skapat nya bekymmer för läkare och patienter. För de förra har det ökade pappersarbetet blivit ett arbetsmiljöproblem.
Läkarna upplever sig ifrågasatta av Försäkringskassan. Linda Beckert skrev i Expressen (17/2 -17) att ”det var som att vi förlorade vår kompetens att skriva sjukintyg bara över en natt”. Samtidigt förlorar de patientförtroende. Är situationen en konsekvens av att minister Strandhäll tidigare önskat ”rättssäkra” bedömningar med ökad ”precision”? Det låter skarpt, men är bara flum. Enligt läkaren Lars Jacobsson (Aftonbladet 10/3 -17) saknas forskningsstöd bakom orden.
Forskning skulle annars kunna reda ut vad som händer med patienten när sjukskrivningsprocessen ger ytterligare oro, ovisshet och – i värsta fall – avslag, trots läkarintyg. I fjol avslog Försäkringskassan tre gånger så många ansökningar som 2015. Kravet på objektiva bevis drabbar särskilt personer som lider av psykisk ohälsa. Inom psykiatrin finns ju inga möjligheter att presentera synliga bevis på hälsotillståndet. Myndighetens synsätt är här lika uråldrigt som okunnigt.
Den ganska svårbegripliga Strandhäll menar nu att Försäkringskassan måste bli mer ”begriplig” i sina beslut. Men på vilket sätt förbättras situationen för läkare och patienter om Försäkringskassan ger samma besked, fast ”tydligare”? Individen ska sättas ”i centrum” via ”bättre dialog” mellan sjukvård och Försäkringskassan. Det låter bra. Men vad betyder det? Kommer läkarna att bli trodda? Får patienter med läkarintyg färre avslag på sjukpenningen? Ministern lägger stort ansvar på arbetsgivarna och facken. Att så många blir sjuka av sitt jobb i dag är inte bra. En lösning finns därför på arbetsplatserna. Men människor blir sjuka i alla fall. Och, som Annika Strandhäll påpekar, går de då från en otrygghet till en annan, eftersom stödet i sjukförsäkringen brister.
Ingen ska behöva sälja bilen för att få försörjningsstöd då sjukpenningen till slut uteblir, trots läkarintyg. Men det har bevisligen inträffat. Har det kanske blivit lite för mycket ”precision” i systemet? En av ministerns abstrakta punkter är i alla fall sann: sjukvård och sjukförsäkring måste samarbeta för patientens skull. Inte präglas av misstro, stelbenthet och en katten på råttan-kultur. Det blir ingen friskare av.