Vädra den koloniala byken

Sveriges ”avsaknad av kolonialt förflutet” är utgångspunkt för svenska relationer med Afrika.

Foto: Fotograf saknas!

SIGNERAT MARIA RIPENBERG2015-01-04 00:30

Denna påstådda renhet i kombination med den ”nordeuropeiska sociala modellen” gör enligt regeringsstrategin från 2008 Sverige särskilt lämpat för att utöva inflytande och skapa samarbete i Afrika.

Men utgångspunkten är falsk. Sverige saknar inte kolonial historia. Man behöver inte gå längre än till Wikipedia för att få upplysning om att Sverige-Norge deltog i Berlinkonferensen i november 1884–februari 1885. Konferensen, som alltså pågick för fullt för exakt 130 år sedan, satte fart på på uppdelningen av Afrika. Den sanktionerade också det ”civilisationsprojekt” som skulle leda till en räcka fruktansvärda brott mot mänskligheten i form av mass- och folkmord och som pågick in på förra seklet. Sverige kom att spela en aktiv roll.

Men vi tar det från början.

Året var 1884 och ”The Scramble” – kapplöpningen om Afrika – pågick för fullt genom konflikter och kohandel. Tysklands koloniala intressen hade vaknat sent – men starkt. Rikskansler Otto von Bismarck bjöd nu in till ett stormaktsmöte i Berlin, kring en stor Afrikakarta..

Söker man i böcker på Berlinkonferensen får man sällan en fullödig lista på vilka som deltog. Förutom Tyskland var där England, Frankrike, Portugal, Nederländerna, Belgien, Spanien och USA. ”I periferin” fanns dock fler: Ryssland, Italien, Österrike-Ungern, Turkiet och Danmark. Samt: Sverige-Norge. Unionens utsände hette baron Gillis Bildt, sedermera statsminister, farfarsfarfar till stats- och utrikesminister Carl Bildt.

Enligt David Nilsson, historiker vid KTH, författare till ”Sweden-Norway at the Berlin Conference 1884–85” (Nordiska Afrikainsitutet, Uppsala 2013) fanns olika skäl för Sverige-Norge att delta i Berlinkonferensen. Oscar II var intresserad av nya handelsområden, och kunde genom sin nära relation till Tyskland – som han önskade komma ännu närmare – få fulla handelsprivilegier i Kongo. Sverige-Norge skrev alltså på Berlinavtalet som ett slags VIP-gäst.

Som grädde på moset fick Oscar II även en inbjudan av sin ”käre broder” Leopold II av Belgien att skriva på ett särskilt avtal om handel inom ett område som Leopold med list gjort till sin ägodel: Kongostaten. Härmed skulle Sverige få en ”bit av den afrikanska kakan”, enligt Leopold.

Men framför allt ansåg sig Sverige-Norge ha en ”moralisk plikt” att bidra till ”Leopolds civilisationsprojekt”, grundat på rasbiologiska och sociadarwinistiska idéer: att kuva, kristna och civilisera ”de lägre raserna”.

Med över 500 militärer (auktoriserade av svenska regeringen), sjökaptener, handelsagenter etcetera, samt cirka hundra missionärer, erbjöd Sverige, näst efter Belgien och Italien, det största antalet medarbetare i Leopold II:s mördar- och utsugningsmaskineri, förklätt till ett ”generöst humanitärt projekt” och ”handel”. Det fanns centrala handelsstationer som administrerades av svenskar. Kongostaten byggde på ett herre-tjänare-system, där missionärer, som en del av missionen, köpte barn. ”Slaveribekämparen” Leopold lät förvandla hela byar till arbetsläger i sin jakt på gummi och elfenben. De som vägrade delta fick se sina barn mördade, byar brända och händer avhuggna. Händer och fötter höggs systematiskt av även på dem som inte samlat tillräcklig gummimängd. Mellan 10 och 30 miljoner människor beräknas ha mist livet under ett av de värsta folkmord som världen skådat. Leopold blev till slut rättmätigt avskydd, även av belgarna. Men vad visste svenskarna om denna sin era i Afrika? Vad vet vi svenskar i dag?

Det européer gjorde för 130 år sedan påverkar än i dag miljontals afrikaner, och Leopolds och and­ra kolonialherrars stölder utgör en grundplåt till Europas rikedomar. Mot bakgrund av alla lätttillgängliga källor är det uppseendeväckande att förneka Sveriges koloniala förflutna. Särskilt som ett sådant konstaterande skyler över det rasbiologiska system som den koloniala historien bygger på, och som i dag fortplantas som oförblommerade rasistiska uttryck och strukturer.

SigneratMaria R­ipenberg

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om