Forskarna ville uppmärksamma att en majoritet av deras studenter hade så stora problem med svenska språket att möjligheten att ta till sig humanistisk vetenskap begränsades. Artikeln skapade diskussion och gav upphov till igenkänning hos åtskilliga av landets universitetslärare. Själva debatten var välgörande, men knappast unik.
När diskussionen om den högre utbildningen förs hamnar fokus lätt på bristerna. Problem som att nyblivna ingenjörsstudenter inte kan tillräckligt med matematik, att de främsta universiteten dalar från toppen, att internationaliseringen är för svag, eller att vem som helst kan komma in på lärarprogrammet.
När problemen formuleras på detta sätt är det lätt att vilja spana ut över landets gränser efter grönare gräs. Kanske mot USA och de kallade Ivy League-universiteten, som är rika på både elitstudenter och spjutspetsforskare. Vore det inte drömmen för en ung människa att få gå på något av dessa, och se en hel värld av möjligheter öppna sig?
Inte om vi får tro författaren och litteraturkritikern William Deresiewicz, som själv har undervisat i tio år på ett av dessa universitet: Yale University. I en artikel i tidskriften The New Republic (21/7) har Deresiewicz avrått amerikanska föräldrar från att skicka sina barn till Ivy League. Förklaringen till uppmaningen är följande.
På toppuniversiteten går endast ”supermänniskor”, det vill säga elitstudenter för vilka ett misslyckande vore otänkbart. Det rör sig om studenter som alltid har presterat extremt väl, och som kan bli vad de vill, men som till slut alla hamnar i samma kategori av högstatusyrken.
Lika fullt är studenterna ”zombier”, fångna som de är i en ”bubbla av privilegier, ödmjukt simmande i samma riktning, skickliga på det som de gör men utan en aning om varför de egentligen gör det”. Den som har undervisat dessa ungdomar märker enligt Deresiewicz hur osäkra studenterna är. Under ytan finns det osunda mängder av stress, rädsla och depression, men också tomhet och känslor av meningslöshet. Själva jaget har i många fall tagit skada, genom att en osund elitism har fått forma och fördärva intelligenta unga människor.
Beskrivningen är sorglig och tankeväckande. Även om skillnader i kultur och status finns också inom den svenska akademin så kommer den ingenstans ens i närheten av den verklighet som Deresiewicz beskriver. Och tur är väl det.
Den svenska akademin har sina brister, men den producerar inga zombier, utan tänkande kreativa människor. Detta finns det all anledning för landets universitetslärare att känna stolthet över.
Sannolikt kommer den pågående jakten på mer framgång och bättre resultat att fortsätta oavsett vilken regering som styr efter höstens val. Det vore sorgligt om jakten drevs på så vårdslöst att det som är sunt och värdefullt i den svenska utbildningen går förlorat.